Jag fick så jäkla mycket hushållsarbete gjort igår, och idag med, jag är chockad över energikicken. Känns som att jag får utnyttja det medan det varar. Finns tvätt kvar att göra imorgon. Och psykologen, och jympa, och...
För några dagar sen pratade jag och Mannen om gamla foton. Jag nämnde hur mycket jag hatar att titta på bilder från min barndom. Att jag kände avsky när jag såg mig själv. Han frågade varför, men jag kunde inte förklara. Han sa att om jag själv som barn kom och knackade på dörren, vad skulle jag säga till mig själv? Jag sa att aldrig att jag skulle släppa in henne. Han lät förvånad, sa att jag brukar ju alltid vara snäll mot barn, varför inte mot henne? Men jag vet inte varför, vet bara att jag känner enorm avsmak. Jag var inte utsatt för övergrepp som barn, inte mobbad eller nåt sånt, jag har inget "uppenbart" skäl. Ändå är känslan så stark och skrämmande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar