10 Maj 2006 02:58

Skar mig idag. Jag förväntade mig inte riktigt att jag faktiskt skulle göra det. Känslan var helt surrealistisk. Såg mig själv gå igenom steg för steg och var närmast chockerad över att jag kunde göra sånt. Chockerad över hur lätt det var. Hur mycket jag njöt av att se blodet rinna. Fick verkligen tvinga mig att sluta innan jag gjort för mycket skada. Sy på akuten, inget särskilt hände, de sa att jag borde prata med någon men skickade mig inte till psyk.

Jag gjorde faktiskt ett lamt försök att ringa dr B, men han hade gått hem för dagen. Vet inte om jag ska försöka igen imorgon. Den oro jag har just nu är att jag har mycket tankar på att överdosera, och jag vet inte om jag kan kontrollera det eller inte, och jag har rätt gott om piller hemma just nu, har nyss hämtat ut, så det vore kanske inte så bra. Jag tror inte att jag kommer att göra det, men jag trodde inte att jag skulle skära mig heller.

Vad som hände innan... Det vanliga med att känna sig otillräcklig, att jag borde vara bra nu och inte är det, att jag borde uppskatta min familj och mina vänner mer. Och samtidigt en stark känsla av att inte rå över min kropp, att jag är skötsam (alltså inte skadar mig) av hänsyn till andra, inte mig själv. Sen gick måndagens psykologsamtal inte så bra. Psykologen blev frustrerad för att jag inte pratade, samma konflikt som jag haft några dagar tidigare med en nära vän. Det kastade mig tillbaka i tiden, till gånger då folk har skrikit på mig, t.o.m. slagit mig, för att jag inte pratat. Logiskt kan jag se att det lätt tolkas som om jag är arg eller sur eller försöker provocera, men egentligen är det att jag är väldigt ledsen eller rädd och tappar alla ord. Det gör ont att bli missförstådd och just då inte kunna förklara mig. Det gör ont att veta att jag agerar på sätt som får folk att missförstå. Det gör ont att inte veta hur jag ska ändra det.