Jag tror att medicinen kanske hjälper lite *utstöter ett återhållet och något skeptiskt tjoho* Är inte lika fixerad vid självmordstankar och att skada mig, världen ser inte lika overklig ut, jag har kunnat sova. Blev lite illamående första dagen men det gick över. Jag ska testa det här nu ett tag.
Så var det det där med relationer... Varför kan allt inte bara vara enkelt?? (ja ja, jag vet...) Jag vill veta vad Mannen tänker, jag vet att han vill veta vad jag tänker. Men kunskap är inte alltid ofarlig. Han kan säga till mig tusen gånger att jag inte ska känna skuld, att han inte tycker att jag är en börda, och jag är säker på att på ett plan menar han det, men det är också tydligt att mina problem faktiskt belastar honom. Han sa att varje morgon när han vaknar och inte genast hör mig röra mig i huset så är hans första tanke "lever hon? Har hon skurit sig illa?" Hur ska inte sånt påverka en människa i det långa loppet? Och hur ska jag inte känna mig skyldig för det? Jag märker att han är lite nere just nu, det är inte enbart mitt fel, men hur mycket av det är på grund av mig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar