Wheee, där kom energikicken från medicinökningen. Det är uthärdligt hittills, jag har ändå sovit lite och är hanterbart mycket rastlös, hellre detta än att kämpa med självmordstankar. Lite hungrig bara.
Sitter här och diskuterar med mig själv om jag ska banta eller inte, och bestämde mig för inte. Att lägga till en fettfobi till min samling problem kommer inte göra mig gladare, fixa idéer är farliga saker. För ett år sen var jag smalare än någonsin, samtidigt som jag for ut och in på psyket hela tiden. Lyckad kombination. Jag är inte ens särskilt mycket snyggare när jag är smal, tuttarna försvinner och magen blir rynkig.
Så jag gick och hämtade några kläder i större storlek ur klädkammaren, och stoppade undan grejor som inte passar just nu.
Skit också, jag är fortfarande lite förbannad på flera i psykpersonalen som kommenterade min viktminskning förra året. Det verkar så korkat att berömma någon för att hon blivit smalare när man mycket väl vet att hon har en bakgrund med självdestruktiva inslag. De borde väl ha stannat upp och tänkt efter en sekund, det kunde ju ha varit en ätstörning på gång. Och om jag blir inlagd igen nu, skulle de tycka att jag är kass som har gått upp i vikt igen?
Mannen sa en massa snälla saker till mig igår. Jag var på bra humör så jag förkastade det inte som jag ofta gör. Det finns ögonblick då jag ser att jo, det finns positiva sidor av mig i vårt förhållande. Jag är tolerant och gnäller inte över småsaker. Jag skyller inte på honom för saker som han faktiskt inte kan styra över. Jag driver inte med honom för att ta poäng på hans bekostnad. Jag använder inte hot för att få som jag vill. Jag bryr mig om och jag visar det.
Oj, det var svårt att skriva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar