Känner mig mer spänd nu, fjärilar i magen, inte fullfjädrad ångest men på gränsen till. Kanske har det att göra med att jag var öppen med min psykolog om min tveksamhet inför att verkligen lita på honom och annan psykpersonal. En större fråga än jag trott. Jobbig. Jag tycker bra om min psykolog som person, och starkt illa om honom på ett opersonligt sätt, för att han har den position han har. Jobbigt att acceptera min brist på makt, att jag, eftersom jag inte har lyckats fixa mina problem på egen hand, måste be om hjälp. Ber jag om hjälp har jag inte så mycket att välja på så länge jag inte har pengar att gå privat - jag får ta emot (och vara tacksam för) den hjälp som erbjuds. Jag är så tydligt medveten om att det bara är ett jobb för dem, de kan sluta när som helst, sjukhusadministrationen kan besluta om neddragningar, politikerna kan stänga mottagningen. Så varför skulle jag fästa mig vid någon vårdpersonal mer än bara ytligt? Jag tvivlar inte alls på att många av dem är kunniga (sen finns det en del idioter också) men jag är inte alls lika säker på att de faktiskt förstår. Så en del saker håller jag för mig själv, håller ett känslomässigt avstånd. Framför allt hatar jag att vara den behövande. Självföraktet slår till.
Det har konsekvenser, som att jag sällan ber om hjälp innan det har gått så långt att jag hamnar på akuten. Det är lättare för mig att konfrontera en magpumpning än att ringa till psykologen eller dr B.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar