29 Aug 2006 06:14

Träffade min psykolog. Det kändes konstigt att gå in i psykbyggnaden efter att inte ha varit där alls på hela sommaren. Stället är förknippat med så många minnen, det var antagligen därför jag började tänka på det som varit under de senaste åren. Pratade med psykologen om en del av det, fast det känns bara som att jag skrapar på ytan av en stor grej. Jag är så vansinnigt emotionell - började nästan gråta, och jag gråter aldrig i terapin. Jag måste vara riktigt väck innan jag gråter offentligt. "Det" har kommit upp tidigare, delar av det, i våras, och nu känns det som om jag måste ta itu med "det" - mina känslor och tankar angående att ha varit deprimerad, skadat mig, gått i terapi, träffat läkare, varit inlagd, allt det.
Det är som om känslor från det förflutna kommer tillbaka, på ett sätt ännu starkare nu för jag inte så överväldigad att jag är helt avstängd. Ungefär som när man råkar ut för en olycka, man uppfattar knappt vad som händer, det är efteråt man börjar skaka av chocken. Jag inser hur rädd jag har varit, hur ont det har gjort att inte bli förstådd, hur mycket av självkänsla och trygghet och hopp jag har förlorat.

Känner mig tudelad, en del av mig säger att jag måste bekräfta mina känslor och vara snäll mot mig själv, en annan del blir otålig och säger till mig att bara skärpa mig och glömma det som varit, en tredje del vill fly på destruktiva sätt.

Känner mig också ensam, för de jag har omkring mig har antingen inte haft samma sorts erfarenheter, eller så är de för sköra för att jag ska vilja belasta dem, eller så har de kommit över det hela och vill inte bli påminda.

Det är som det är. Dags att väcka killarna.