Att träffa psykologen idag gick bra, trots att jag hade en liknande reaktion när jag gick in på sjukhuset - som en våg av hetta som slog emot mitt ansikte, ett tjockt moln av flera års samlade underligheter. Men jag kände mig stärkt av att jag hade klarat mig igenom början av veckan. Det kändes extra viktigt just nu att jag inte gav upp mot den destruktiva sidan.
Pratade om hur jag hade känt det och hur jag hade hanterat det. Vi tyckte båda att det var betydelsefullt att jag hade känt ett sånt starkt behov av att kommunicera. När jag först hamnade i Psycholand hade jag slutat kommunicera, var nästan kataton. Det var en extrem situation, men när jag har varit väldigt emotionell har jag ofta haft upplevelsen att mina ord bara försvinner. Jag kunde vara stum i timmar, fast folk försökte prata med mig. För mig har terapin i mycket handlat om att lära sig prata. Mina särskilda tillhåll på nätet har också varit till oändlig hjälp, att skriva är lättare än att prata, åtminstone om jag har gott om tid. Det är fortfarande svårt att kommunicera, men inte lika mycket som förr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar