Det är som om jag kan vara lycklig på ytan men krampen i maggropen finns hela tiden där, tankarna på att skada sig och att dö har kommit tillbaka. När jag försöker fokusera på trevliga saker i nuet, vad någon säger eller en blomma eller doften av mitt vaniljte, då känns det som om jag faller ner, ner i tomheten, som om jag löses upp.
Mitt opålitliga minne stör mig. Det är inget nytt, men det känns som att jag tappar fotfästet. För en vecka sedan när jag skulle till terapin så minns jag att jag gick dit, gick igenom entrédörren, stängde av mobilen, la märke till killen som jobbade med golvläggningen, receptionen, tog av mig jackan, väntrummet, min psykolog som kom utifrån och stämplade in, vinkade till mig genom glasdörren att komma till hans rum, jag gick in och satte mig ner... och sen ingenting. Tomt, tills jag stod på närmsta bro över ån med känslan av att jag borde hoppa (patetiskt för fallhöjden är alldeles för låg där). Inget hände men det är skrämmande att tappa kontrollen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar