När jag klev in i psykbyggnaden i igår, för första gången på över två månader, strömmade minnen över mig, minnen från de senaste sju åren, av att skada mig och bli inlagd. Det överraskade mig, jag hann inte värja mig. Tog mig igenom resten av dagen men kunde inte sova alls på natten, idag gör det så ont. Önskar verkligen att jag hade någon att prata med, men jag är ensam hemma och kommer inte på någon som jag kan ringa just nu.
Om jag skulle ta en överdos skulle jag bli avtrubbad, svimma av, kunna fly från rädslan, sorgen, ilskan, skulden, ensamheten, missförstånden.
Samtidigt är jag så rädd att hamna på sjukhus igen. När jag är riktigt rädd för något så gör jag ibland så att jag orsakar just det jag fruktar, så slipper jag den outhärdliga ångesten i att vänta på något hemskt som kanske ska inträffa.
Jag vill att det förflutna ska hålla sig i det förflutna, inte hälsa på mig i nutid.
Tänker hela tiden "kanske allt skulle förändras om jag bara stack någon annanstans ett tag". Inte så realistiskt kanske...
Skit också. Jag vet ju att jag behöver sova. Jag blir hur konstig som helst när jag inte sover. Men jag kan bara inte gå och lägga mig. Kompromiss: jag lägger mig på soffan med musik i hörlurarna och vilar lite. Sen kan jag kanske ta en promenad, göra något vettigt som att handla mat. Tänka ut någon som jag kan prata med. Skriva ner mina tankar, kanske ta med det till nästa psykologsamtal. Kanske kan det hjälpa mig att känna mig mindre ensam.
Jag vill gråta, men har inga tårar. Jaha, vila var det.
Det här är svårt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar