En sån konstig känsla. Som minnen, men för snabbt förbiilande för att jag ska hinna se vad de är, bara spöken av minnesbilder. Jag känner dem på ryggen och axlarna. De får mig nästan att vilja gråta, men varför? Livet kanske. Har jag någonsin varit en del av livet? Vill jag ens vara det? Jag åt jordgubbar i eftermiddags, och kastade ett par trasiga sandaler, och jag vet att det var idag men det kunde ha varit för ett år sen. Tiden slinker ur händerna, varför kan jag inte hålla koll på tiden? Det vore praktiskt, ingen mer äggklocka.
Skräckbilderna, ångesfyllda och välbekanta. Jag tror att de är här för att hjälpa mig att stanna.
Finns massor av saker jag skulle kunna göra. Jag väljer att sitta här. Varför? En del av mig önskar att jag inte var ensam hemma, en del av mig jublar. Jag är inte snäll, försöker inte ens. Jag sörjer för den del av mig som försökte, hon hade sina poänger, synd bara att det var ett totalt slöseri med kraftt. Önskar nog ändå att det lönade sig att prata. Önskar att jag kunde hålla kontakten med folk, med livet. Kanske är det fortfarande 1999 för mig, kanske är det därför jag inte kan hålla kvar i folk, vi rör oss i olika tidsströmmar.
Äh, skit samma. Jag behövde bara knacka på tangenterna en stund. Kaffe. Sängen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar