24 Jul 2005 19:08

Jag börjar inse att jag är dödlig, inte för att jag verkligen har fattat det, men mer än innan. Jag menar som mer än ett teoretiskt begrepp, som något som faktiskt måste upplevas. Det skrämmer mig för att det inte finns någon möjlighet alls att undvida det. Det ultimata inom kontrollförlust.

Samma med åldrande. Det börjar bli verkligt. Min kropp kommer att gå sönder, förr eller senare.

Sorg, för vilken det inte egentligen finns någon tröst annat än acceptans (och jag är inte där ännu). Också en sorts märklig lättnad. Om jag skulle få en allvarlig sjukdom skulle jag inte behöva ta livet av mig. Jag är inte så rädd för smärta i processen, smärta har jag upplevt. Jag är rädd för det jag inte känner till, och att det inte går att backa.