Torsdag/fredag sög. Jag försökte t.o.m. ringa dr B (något jag rätt sällan gör) för jag visste inte hur jag skulle ta mig igenom helgen helskinnad. Men sen övertalade Mannen mig att börja ta medicinen igen på fredagen, och på lördag morgon var jag plötsligt underbart uppåt. Gick upp väldigt tidigt, gick till Coop och köpte ägg så jag kunde baka muffins. Kapade av en dm på håret och färgade det rödbrunt. Allt såg så skinande, gnistrande ut, solen strålade, musiken lät ljuvlig.
Är tillbaka på en något mer prosaisk nivå nu.
Dr B ringde tillbaka i eftermiddags, han hade varit sjuk. Det kändes bra att kunna säga att krisen redan var förbi.
Det känns så konstigt att säga detta, för det går så på tvärs mot vad man alltid hör om att psykmediciner gör en avtrubbad, men med flera mediciner inklusive denna Abilify så blir jag mig mer känslosam. Gråter mer, skrattar mer, en annan medicin gjorde mig arg.
Sent igår kväll grät jag floder efter att ha blivit påmind om en jobbig tid i sekten. Det var ändå intressant, för det gjorde mig mer medveten om varför jag har känt mig obekväm när jag har läst om DBT, trots att det låter som en väldigt bra behandling för många - vissa av de saker jag har läst att man lär ut påminner om saker jag fick lära mig i sekten. Antagligen är det lånat från samma buddistiska grund.
Känner mig sårbar just nu. Inget särskilt, bara livet, universum och allting. Väntar på att Mannen ska komma hem så jag kan få en kram.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar