måndag 13 april 2009
27 Dec 2007 00:14
Det är... jag vet inte, de senaste månaderna, kanske sen i somras, så verkar humöret skifta så mycket snabbare och det känns förvirrande. Det är klart att det inte är något konstigt med att vara glad när man gör något extra kul, och mindre glad när det är över. Jag har bara lite svårt att hantera det när det inte bara handlar om att vara glad eller ledsen, men energinivå, ångest, hur jag ser på mig själv och världen, om jag vill prata med folk eller inte, hur musik låter, mat smakar, färgen på himlen... det är jobbigt att vara olika personer.
25 Dec 2007 11:04
Hade en underbar jul. Umgicks med barnen, snackade, spelade spel, kollade på film, åt massor av choklad. Öppnade julklappar redan den 22:a och alla verkade glada. Jag fick flera cd:s från mina söner. Och på min födelsedag gjorde äldre sonen en fantastisk tårta med vaniljkräm och chokladmousse m.m. Det var en bra idé att bo på hotell, eftersom jag vaknade väldigt tidigt. Kunde dricka o´boy i sängen och se på Kalle och chokladfabriken på filmkanalen (och är det inte en väldig massa snack om choklad här?) Sen när jag hade överskottsenergi gick jag runt i stan och tittade på hysteriska sista-minuten-julklappsköpare.
Äldsta sonen sa "skönt att du inte är en sån där jobbig morsa".
Åkte hem på julafton och tog det lugnt med Mannen, åt sill och lax och såg på film.
Idag har jag kommit ner lite, ångesten kryper inpå, men det kunde varit värre.
Äldsta sonen sa "skönt att du inte är en sån där jobbig morsa".
Åkte hem på julafton och tog det lugnt med Mannen, åt sill och lax och såg på film.
Idag har jag kommit ner lite, ångesten kryper inpå, men det kunde varit värre.
21 Dec 2007 09:29
Hurra, ett tangentbord att skriva på! Kom hem igår.
Mår väl inte bättre än när jag åkte in, men jag stod inte ut längre att vara på avdelningen. Jag är väl bara överkänslig, men det kändes så skruvat att se personalen skratta och sätta upp julgranar och säga till mig att jag skulle ligga på sängen och inte på golvet. Kändes som att vara i ett akvarium, jag kunde se och höra alla dessa människor röra sig på andra sidan glaset men det var ändå en annan värld.
Att jag alls blev inlagd berodde på att jag träffade psykologen i måndags och han blev orolig, frågade mig många gånger om jag behövde hjälp tills jag gick med på att träffa jourläkaren. Det var väl egentligen inte en så dålig idé, att försöka bryta den onda cirkeln innan jag gjorde något mer drastiskt.
Men jag klarar mig nog. Åker och hälsar på mina söner imorgon. Dem känns det åtminstone ok att umgås med just nu.
Fick några Stesolid utskrivna. Jag bad specifikt om minsta burken, vill inte ha tillräckligt för en överdos, även om jag tror att jag har koll på de tankarna för tillfället.
Mår väl inte bättre än när jag åkte in, men jag stod inte ut längre att vara på avdelningen. Jag är väl bara överkänslig, men det kändes så skruvat att se personalen skratta och sätta upp julgranar och säga till mig att jag skulle ligga på sängen och inte på golvet. Kändes som att vara i ett akvarium, jag kunde se och höra alla dessa människor röra sig på andra sidan glaset men det var ändå en annan värld.
Att jag alls blev inlagd berodde på att jag träffade psykologen i måndags och han blev orolig, frågade mig många gånger om jag behövde hjälp tills jag gick med på att träffa jourläkaren. Det var väl egentligen inte en så dålig idé, att försöka bryta den onda cirkeln innan jag gjorde något mer drastiskt.
Men jag klarar mig nog. Åker och hälsar på mina söner imorgon. Dem känns det åtminstone ok att umgås med just nu.
Fick några Stesolid utskrivna. Jag bad specifikt om minsta burken, vill inte ha tillräckligt för en överdos, även om jag tror att jag har koll på de tankarna för tillfället.
10 Dec 2007 05:15
Känner mig konstig. Inte låg men har ändå inte-bra tankar.
Arg på mig själv för att jag gör upp planer med vänner efter jul. Jag hade redan saker planerade, att hälsa på min mamma och sen själva julen. Jag tänkte stryka en efter en på listan, men nu lägger jag bara till mer på listan. Och det känns som en förbindelse att leva. Jag gillar inte att vara fångad.
Gör smarta saker som att slå upp vilken effekt överdoser skulle få av de piller jag har. Överdoser som mest bara skulle vara smärtsamma och slabbiga, men det avskräcker inte. Fast jag antar att det är just rädsla inunder, rädsla för att livet är så oförutsägbart och otryggt. Så jag vill orsaka otryggheten själv, för att ha kontrollen. En paradox, jag vet.
Nej, jag ska inte göra något. Jag kan fortfarande ta hänsyn till andra. Jag önskar bara att det vore möjligt att prata om det utan att folk blir upprörda eller ledsna, men jag fattar att det inte fungerar så.
Arg på mig själv för att jag gör upp planer med vänner efter jul. Jag hade redan saker planerade, att hälsa på min mamma och sen själva julen. Jag tänkte stryka en efter en på listan, men nu lägger jag bara till mer på listan. Och det känns som en förbindelse att leva. Jag gillar inte att vara fångad.
Gör smarta saker som att slå upp vilken effekt överdoser skulle få av de piller jag har. Överdoser som mest bara skulle vara smärtsamma och slabbiga, men det avskräcker inte. Fast jag antar att det är just rädsla inunder, rädsla för att livet är så oförutsägbart och otryggt. Så jag vill orsaka otryggheten själv, för att ha kontrollen. En paradox, jag vet.
Nej, jag ska inte göra något. Jag kan fortfarande ta hänsyn till andra. Jag önskar bara att det vore möjligt att prata om det utan att folk blir upprörda eller ledsna, men jag fattar att det inte fungerar så.
08 Dec 2007 05:12
Jag har svårt att acceptera hur depressionen knockar mig. Kanske är jag bara lite extra förvirrad just nu för det har gått upp och ner så frekvent på senare tid, jag vet aldrig hur jag kommer att må imorgon. Visserligen är det hemskt trevligt att inte förbli deprimerad i veckor och månader i sträck, det ska inte förnekas, men oförutsägbarheten känns lite störande.
Mår iallafall bättre idag. Sov bara några få timmar och drömde om talande katter, jag tror det hjälpte.
Mår iallafall bättre idag. Sov bara några få timmar och drömde om talande katter, jag tror det hjälpte.
05 Dec 2007 10:22
Sov 10 timmar och nu mår jag skit. Har varit duktig och fört en humördagbok i två månader nu, och när jag ser Excel-kurvorna syns det tydligt hur oregelbunden min sömn är. Och det är inte ens så extremt nu som det ibland har varit. En av dessa situationer när jag logiskt fattar att jag borde skaffa mig mer regelbundna vanor, men känslomässigt fixar jag det inte.
03 Dec 2007 08:56
Åhhhhhhhhhh, det är svårt att tro att jag inte får må så här bra jämt när det känns så enormt naturligt. Ok, lite utflippad kanske jag är - jag tyckte det var helt underbart att gå och lägga mig igår för kudden kändes så fantastiskt skön mot mitt huvud och rummet hade perfekt temperatur. Och när jag vaknade till några gånger var jag överlycklig över att fortfarande ligga i sängen.
28 Nov 2007 06:54
Det var jobbigt några dagar men idag känns det toppen. Ser till och med fram emot att tvätta en jättehög med tvätt, lite stört kanske. ;)
24 Nov 2007 10:49
Igår eftermiddag mådde jag alldeles utmärkt, träffade folk och hade kul. Idag är jag spänd, trött, har tankar på att skada mig.
Jag har personer att prata med, Mannen, mina vänner, min psykolog, och förstås folk på nätet. Och jag pratar faktiskt... jag tycker bara att det är svårt att alltid vara den som klagar. Särskilt när det är saker som andra inte kan göra så mycket åt.
På ett sätt blir det svårare och svårare varje gång jag får uppleva humörförändringar när jag startar/ändrar/slutar med mediciner, det stryker liksom under att det kanske finns biologiska faktorer inblandade, att det kanske inte bara är en fråga om att jag är en drama queen som gör dumma saker för att få uppmärksamhet (det är sånt jag säger till mig själv). Jag var över 30 innan jag fick hjälp från vården och det har varit rätt förvirrande. Trots att jag har tagit mediciner osv. är det egentligen inte förrän nu jag börjar inse att det kanske inte räcker med att lära sig några små knep, att jag inte kan prata mig ur detta eller bara rycka upp mig.
Det får mig att känna mig maktlös. Och det är en sak jag får ut av självskadandet, en känsla av att kunna bestämma själv vad som händer med min kropp, att jag har makt att göra saker även när andra inte vill att jag ska göra det.
Tankarna snurrar kring metoder och ilska över att folk "tvingar" mig att leva.
Inget kommer att hända, jag är inte så illa däran. Och jag har flera personer jag kan kontakta om det behövs. Det är bara så tröttande... att behöva kämpa med dessa tankar igen och igen.
Jag har personer att prata med, Mannen, mina vänner, min psykolog, och förstås folk på nätet. Och jag pratar faktiskt... jag tycker bara att det är svårt att alltid vara den som klagar. Särskilt när det är saker som andra inte kan göra så mycket åt.
På ett sätt blir det svårare och svårare varje gång jag får uppleva humörförändringar när jag startar/ändrar/slutar med mediciner, det stryker liksom under att det kanske finns biologiska faktorer inblandade, att det kanske inte bara är en fråga om att jag är en drama queen som gör dumma saker för att få uppmärksamhet (det är sånt jag säger till mig själv). Jag var över 30 innan jag fick hjälp från vården och det har varit rätt förvirrande. Trots att jag har tagit mediciner osv. är det egentligen inte förrän nu jag börjar inse att det kanske inte räcker med att lära sig några små knep, att jag inte kan prata mig ur detta eller bara rycka upp mig.
Det får mig att känna mig maktlös. Och det är en sak jag får ut av självskadandet, en känsla av att kunna bestämma själv vad som händer med min kropp, att jag har makt att göra saker även när andra inte vill att jag ska göra det.
Tankarna snurrar kring metoder och ilska över att folk "tvingar" mig att leva.
Inget kommer att hända, jag är inte så illa däran. Och jag har flera personer jag kan kontakta om det behövs. Det är bara så tröttande... att behöva kämpa med dessa tankar igen och igen.
19 Nov 2007 11:12
Verkar som om utslagen håller på att försvinna. Jag har pratat med dr B, och efter att ha diskuterat olika alternativ föreslog han att innan vi ger upp lamotriginet helt gör vi ett nytt försök. Tar inget på två veckor och börjar sen igen på låg dos och trappar upp långsamt. Har googlat det och det verkar som det är fullt möjligt att det kan funka, så det är värt att testa.
18 Nov 2007 21:39
Vår lilla resa till Stockholm var mestadels väldigt trevlig. Även om det är många år sedan jag bodde där har jag fortfarande en särskild känsla för vissa platser, byggnader...
Tyvärr är jag inte glad ändå. Igår hittade jag utslag på armarna, och idag på benen också. Det är bara nålfina röda prickar, ser inte särskilt allvarligt ut, men jag tar ju lamotrigin nu. Då ska man vara superförsiktig med hudutslag, på denna medicin (och på en del andra, inklusive Ipren!) kan det i sällsynta fall utvecklas till en mycket allvarlig sjukdom. Så jag tog inte medicinen ikväll och ska ringa dr B imorgon. Jag är inte direkt rädd, osannolikt att det är något farligt, det som oroar mig är att jag kanske måste sluta helt med lamotriginet. Suck, just när jag hoppades på att äntligen ha hittat en bra medicinkombination. Dagarna i Stockholm har varit bra, trots att det varit intensivt med mycket sociala aktiviteter så har jag klarat av det, inte lagt in överväxeln eller varit uppe hela nätterna.
Tyvärr är jag inte glad ändå. Igår hittade jag utslag på armarna, och idag på benen också. Det är bara nålfina röda prickar, ser inte särskilt allvarligt ut, men jag tar ju lamotrigin nu. Då ska man vara superförsiktig med hudutslag, på denna medicin (och på en del andra, inklusive Ipren!) kan det i sällsynta fall utvecklas till en mycket allvarlig sjukdom. Så jag tog inte medicinen ikväll och ska ringa dr B imorgon. Jag är inte direkt rädd, osannolikt att det är något farligt, det som oroar mig är att jag kanske måste sluta helt med lamotriginet. Suck, just när jag hoppades på att äntligen ha hittat en bra medicinkombination. Dagarna i Stockholm har varit bra, trots att det varit intensivt med mycket sociala aktiviteter så har jag klarat av det, inte lagt in överväxeln eller varit uppe hela nätterna.
14 Nov 2007 01:16
Läget har varit lite märkligt. För nästan två veckor sen kontaktade jag psykjouren när jag kände att det gick utför alltför snabbt. De övertalade mig att lägga in mig, men "min" avdelning där dr B arbetar var fullbelagd, så jag hamnade på avdelningen bredvid. Sov inte alls den natten (lite svårt när någon sitter där och stirrar på dig) vilket som känt kan göra mig lite uppskruvad. När jag träffade en läkare nästa morgon kände jag genast att han ville skriva ut mig, och jag ville därifrån så det gick jag genast med på. Sett i backspegeln kanske inte så smart.
Nästa morgon var hemsk, framskridna självmordstankar och jag skadade mig, fick gå till akuten för hoplappning, och de skickade mig vidare till psykjouren. Tur att Mannen var med mig, jag hade så svårt att prata så han fick ge dem informationen. Jag är också glad att han och läkaren övertalade mig att lägga in mig igen, den här gången på "min" avdelning.
Hade rött vak i 5 dagar. Sen togs det bort, och sen fick jag en stor humörsvängning i några dagar, plötsligt massor av energi, pratade på telefonen i timmar, tränade, shoppade, färgade håret två gånger. Fick tvinga mig att inte vrålskratta högt på nätterna när jag tyckte att mina drömmar var sanslöst underhållande (som t.ex. en båt full med vad som såg ut som barn, men egentligen var mutantråttor som jag matade med vaniljsås). Dr B ville att jag skulle stanna några dagar till för att kolla hur det utvecklade sig. Nu är jag mer tillbaka på jorden igen.
Har till slut kommit upp till måldosen 200 mg lamotrigin. Blev också satt på 2 mg Risperdal i förhoppningen att det ska hålla mig innanför ramarna.
Nästa morgon var hemsk, framskridna självmordstankar och jag skadade mig, fick gå till akuten för hoplappning, och de skickade mig vidare till psykjouren. Tur att Mannen var med mig, jag hade så svårt att prata så han fick ge dem informationen. Jag är också glad att han och läkaren övertalade mig att lägga in mig igen, den här gången på "min" avdelning.
Hade rött vak i 5 dagar. Sen togs det bort, och sen fick jag en stor humörsvängning i några dagar, plötsligt massor av energi, pratade på telefonen i timmar, tränade, shoppade, färgade håret två gånger. Fick tvinga mig att inte vrålskratta högt på nätterna när jag tyckte att mina drömmar var sanslöst underhållande (som t.ex. en båt full med vad som såg ut som barn, men egentligen var mutantråttor som jag matade med vaniljsås). Dr B ville att jag skulle stanna några dagar till för att kolla hur det utvecklade sig. Nu är jag mer tillbaka på jorden igen.
Har till slut kommit upp till måldosen 200 mg lamotrigin. Blev också satt på 2 mg Risperdal i förhoppningen att det ska hålla mig innanför ramarna.
25 Okt 2007 22:46
3 timmars sömn inatt = har varit på fantastiskt bra humör idag. Mannen frågade vad i hela friden hade hänt. Jag vet, jag vet, det är bara en högst tillfällig lösning. Och så blir jag ofokuserad, och så kanske jag bara kraschar igen. Och jag borde inte. Men det är en snabb lösning som jag inte kan motstå.
25 Okt 2007 00:00
Det är svårt att skriva. Jag är låg, gråter floder, fick panik idag på Coop. Tog en Propavan igår för att jag inte har sovit tillräckligt på flera nätter, så jag tänkte att jag skulle tvinga mig själv att sova. Sov gjorde jag, massor, men nu mår jag bara sämre. Så inget sömnpiller ikväll.
Har inte skadat mig. Det är en stor grej för mig just nu. Jag pratade med Mannen om det igår kväll, han ville veta vad som händer förstås. Men även om jag inte gör det så känns mitt huvud helt skruvat.
Har inte skadat mig. Det är en stor grej för mig just nu. Jag pratade med Mannen om det igår kväll, han ville veta vad som händer förstås. Men även om jag inte gör det så känns mitt huvud helt skruvat.
lördag 11 april 2009
08 Okt 2007 13:10
Har inte haft några kraftigare biverkningar från den nya medicinen ännu, kanske lite rastlöshet men inte så farligt. Det kommer ta minst 1,5 månader att titrera upp till måldosen, så det är långt att gå fortfarande. Jag säger till mig själv att detta innebär att jag inte får ge upp livet före jul, vilket väl är en bra sak.
Har läst lite om bipolär sjukdom idag, inte för att jag var totalt okunnig om begreppet innan, men jag hade inte gått djupare in i det, och i vilket fall helt skjutit undan tanken när det gäller mig själv... även när en annan läkare ville ge mig den diagnosen redan för ett par år sen (jag träffade henne bara en gång så det var lätt att ignorera). Men när jag försöker se på saken med nya ögon kan jag relatera en hel del till beskrivningarna jag läser. På ett sätt är det svårt, för det betyder att en del av mina problem inte bara är något övergående eller något som jag kan prata mig fri från, utan en sida av mig som jag ständigt måste ta med i beräkningen och kanske medicinera resten av livet. Å andra sidan ger det mig hopp att det inte är kört, det finns behandlingar kvar att prova!
Har läst lite om bipolär sjukdom idag, inte för att jag var totalt okunnig om begreppet innan, men jag hade inte gått djupare in i det, och i vilket fall helt skjutit undan tanken när det gäller mig själv... även när en annan läkare ville ge mig den diagnosen redan för ett par år sen (jag träffade henne bara en gång så det var lätt att ignorera). Men när jag försöker se på saken med nya ögon kan jag relatera en hel del till beskrivningarna jag läser. På ett sätt är det svårt, för det betyder att en del av mina problem inte bara är något övergående eller något som jag kan prata mig fri från, utan en sida av mig som jag ständigt måste ta med i beräkningen och kanske medicinera resten av livet. Å andra sidan ger det mig hopp att det inte är kört, det finns behandlingar kvar att prova!
04 Okt 2007 23:49
Jag överlevde läkarbesöket förvånansvärt nog. Det blev inte så farligt. Mannen gick med mig - jag var inte helt säker angående det först, jag kan tycka att det är väldigt obehagligt att sitta och lyssna på folk som pratar om mig, men jag hade följt med honom på hans koll av hjärtat på morgonen och det kändes liksom rättvist att låta honom göra detsamma. Och i slutändan var det bra för oss båda.
Dr B funderar nu kring att det kan vara någon form av bipolär sjukdom. Jag blir inte direkt manisk, men jag har tydliga skiftningar i humöret utan yttre orsaker, vilka verkar ha blivit mer utpräglade med åren. Jag har bara avfärdat det tidigare, "uppåtperioderna" är korta och inte så extrema att folk tycker att jag är galen, "nedåtperioderna" är så mycket längre och tydligare. Dr B föreslog lamotrigin/Lamictal eller litium, och jag gick med på lamotriginet. Inte för att jag har stora förhoppningar, men det känns bättre att försöka med något och inte bara ge upp... även om allt jag får ut av det är några veckors placeboeffekt så är det bättre än inget.
Dr B funderar nu kring att det kan vara någon form av bipolär sjukdom. Jag blir inte direkt manisk, men jag har tydliga skiftningar i humöret utan yttre orsaker, vilka verkar ha blivit mer utpräglade med åren. Jag har bara avfärdat det tidigare, "uppåtperioderna" är korta och inte så extrema att folk tycker att jag är galen, "nedåtperioderna" är så mycket längre och tydligare. Dr B föreslog lamotrigin/Lamictal eller litium, och jag gick med på lamotriginet. Inte för att jag har stora förhoppningar, men det känns bättre att försöka med något och inte bara ge upp... även om allt jag får ut av det är några veckors placeboeffekt så är det bättre än inget.
28 Sep 2007 22:58
Har mått så bra idag! Utan anledning vad jag kan se. Bara vaknade och kände mig så lycklig. Jag har inte gjort något särskilt på hela dagen, inte gått ut, inte pratat med någon utom Mannen. Önskar jag kunde stanna i min lilla glaskula för alltid.
27 Sep 2007 21:36
Kanske måste jag ta mediciner sen igen, jag vet inte. Jag tycker bättre om tanken att inte käka piller, men i verkligheten så mår jag inte sådär jättebra nu...
Mannen såg några repor på armarna igår kväll och blev lite oroad att det håller på att gå utför igen, sa att han skulle ringa dr B om jag inte gör det själv. Jag tyckte att det kändes onödigt när jag redan har en tid om några dagar. Till slut lovade och svor jag att jag ska hålla mig på mattan till på torsdag. Det är lite svårt just nu, på något sätt blir det ännu mer frestande att skada mig när jag inte får. Kontrollfreak. Men jag bryter inte sådana löften.
Två bra saker åtminstone: muskelvärken är borta, skönt! Och jag hittade en helt oemotståndligt mössa i vinröd sammet och ett blommigt tyg, kommer att hjälpa mig att stå ut med vintern.
Mannen såg några repor på armarna igår kväll och blev lite oroad att det håller på att gå utför igen, sa att han skulle ringa dr B om jag inte gör det själv. Jag tyckte att det kändes onödigt när jag redan har en tid om några dagar. Till slut lovade och svor jag att jag ska hålla mig på mattan till på torsdag. Det är lite svårt just nu, på något sätt blir det ännu mer frestande att skada mig när jag inte får. Kontrollfreak. Men jag bryter inte sådana löften.
Två bra saker åtminstone: muskelvärken är borta, skönt! Och jag hittade en helt oemotståndligt mössa i vinröd sammet och ett blommigt tyg, kommer att hjälpa mig att stå ut med vintern.
19 Sep 2007 11:55
Jag känner mig extremt ensam. Men inte övergiven. Låter det begripligt? Som att jag har gått vilse i fjällen, och jag har försökt och försökt att hitta hem men jag är fortfarande vilse. Och folk är ute och letar, men de letar på fel ställe. Det är inte deras fel, de gör ärliga ansträngningar. Det är bara ett stort slöseri av energi.
15 Sep 2007 20:35
Har nästan slutat med Lyrican. På något lustigt sätt är jag så van vid utsättningsbesvär efter alla medicinexperiment att det inte bekommer mig särskilt mycket. Om jag inte hade varit van skulle jag ha tyckt "herregud, det här är olidligt!", nu blir jag ibland småirriterad men rycker mest på axlarna.
Idag har jag åtminstone haft en mild version av den euforiska effekten jag fick i början, så det dagen har varit ok trots värken i kroppen.
Det påverkar mitt skrivande dock - jag tror inte att någon märker det för jag letar upp och rättar misstagen, men jag gör så otroligt många fler skrivfel på den här medicinen, ibland saknas hela ord. Lite fascinerande hur specifika kognitiva biverkningar kan vara.
Idag har jag åtminstone haft en mild version av den euforiska effekten jag fick i början, så det dagen har varit ok trots värken i kroppen.
Det påverkar mitt skrivande dock - jag tror inte att någon märker det för jag letar upp och rättar misstagen, men jag gör så otroligt många fler skrivfel på den här medicinen, ibland saknas hela ord. Lite fascinerande hur specifika kognitiva biverkningar kan vara.
13 Sep 2007 07:31
Håller på att sluta med den senaste medicinen (Lyrica), så det finns ett extra lager av humörsvängningar och gråt över ingenting. Men jag stod bara inte ut med den konstanta värken i kroppen, det verkade inte vilja gå bort. Och den medicinen hjälpte väl ändå inte så jättemycket. Ska träffa läkaren den 4:e oktober, men jag vet inte vad det ska tjäna till, jag är så trött på att prova nya mediciner.
Jag är trött på att försöka, punkt slut.
Och jag är väl medveten om att mina tankar och min attityd är icke-konstruktiva och irrationella, och att alla i min omgivning som är förnuftiga och balanserade och bryr sig om mig skulle ha invändningar mot dem. Det verkar inte spela någon roll hur finkänsligt eller klumpigt folk säger detta till mig, jag fattar det inte ändå. Jag har faktiskt försökt prata. Med min man, med min psykolog, med min underbara vän S. Det slutar bara med att jag blir ännu mer förkrossad, det blir inte att jag tänker "dags att sluta tjafsa och kavla upp ärmarna och förändra saker", utan "jag är en äcklig sjuk hemsk människa".
Särskilt när jag får höra någon variant av att jag är omtyckt, uppskattad, att folk vill finnas där för mig. Det är inte så att jag tvivlar på deras uppriktighet. Det är just för att jag tror på dem som jag känner det som om jag faller ner i ett svart hål. Och jag vet att det låter knäppt, och jag vet att jag är priviligierad och borde vara tacksam.
Jag hatar att personer med så goda avsikter ändå inte kan hjälpa mig. Jag hatar det faktum att vad jag än gör, så skadar jag bra människor.
Jag gör en del hälsosamma saker, sover och äter, går ut i dagsljus, motionerar lite, tar mina vitaminer och omega-3, håller kontakten med familj och vänner, betalar mina räkningar och håller uppgjorda tider, inga överdoser och skär mig väldigt lite. Ler och nickar. Men det är inte bra nog, sprickorna i fasaden syns, folk märker.
Jag är trött på att försöka, punkt slut.
Och jag är väl medveten om att mina tankar och min attityd är icke-konstruktiva och irrationella, och att alla i min omgivning som är förnuftiga och balanserade och bryr sig om mig skulle ha invändningar mot dem. Det verkar inte spela någon roll hur finkänsligt eller klumpigt folk säger detta till mig, jag fattar det inte ändå. Jag har faktiskt försökt prata. Med min man, med min psykolog, med min underbara vän S. Det slutar bara med att jag blir ännu mer förkrossad, det blir inte att jag tänker "dags att sluta tjafsa och kavla upp ärmarna och förändra saker", utan "jag är en äcklig sjuk hemsk människa".
Särskilt när jag får höra någon variant av att jag är omtyckt, uppskattad, att folk vill finnas där för mig. Det är inte så att jag tvivlar på deras uppriktighet. Det är just för att jag tror på dem som jag känner det som om jag faller ner i ett svart hål. Och jag vet att det låter knäppt, och jag vet att jag är priviligierad och borde vara tacksam.
Jag hatar att personer med så goda avsikter ändå inte kan hjälpa mig. Jag hatar det faktum att vad jag än gör, så skadar jag bra människor.
Jag gör en del hälsosamma saker, sover och äter, går ut i dagsljus, motionerar lite, tar mina vitaminer och omega-3, håller kontakten med familj och vänner, betalar mina räkningar och håller uppgjorda tider, inga överdoser och skär mig väldigt lite. Ler och nickar. Men det är inte bra nog, sprickorna i fasaden syns, folk märker.
30 Aug 2007 10:41
Ärligt talat mår jag skit. Även fast jag sov 12 timmar natten till igår så sov jag två timmar till igår eftermiddag. Trött och musklerna värker som sjutton och jag vill bara fly.
Och ja, jag fattar att jag kanske håller på att bli deprimerad igen, och det är bara så långtråkigt och patetiskt och jag vill inte ens behöva låtsas att jag vill göra något åt det. *knäpper med fingrarna och trollar bort världen*
Och ja, jag fattar att jag kanske håller på att bli deprimerad igen, och det är bara så långtråkigt och patetiskt och jag vill inte ens behöva låtsas att jag vill göra något åt det. *knäpper med fingrarna och trollar bort världen*
22 Aug 2007 12:09
Så här står jag nu. Jag vill ju tro att om jag inte är akut suicidal så är allt bra, men att gå ut ur huset för fem timmars inte särskilt krävande aktivitet gör mig så trött att jag inte vet hur jag ska stå ut.
Och jag vet inte hur jag ska tänka. Ska jag bara anpassa mig till detta. Ska jag fortsätta hoppas på normalitet (kunna jobba/plugga heltid plus ha ett socialt umgänge)? Är det bättre att vara resignerad eller konstant bli besviken?
Och jag vet inte hur jag ska tänka. Ska jag bara anpassa mig till detta. Ska jag fortsätta hoppas på normalitet (kunna jobba/plugga heltid plus ha ett socialt umgänge)? Är det bättre att vara resignerad eller konstant bli besviken?
måndag 6 april 2009
28 Jul 2007 12:45
Skulle bara kolla något som hastigast och fick veta att L har gått bort.
Hennes sista imood-indikator var "peaceful". Jag hoppas så att hon har funnit frid nu. Hon kämpade så mycket samtidigt som hon gav mycket av sig själv. Jag är så jävla ledsen att hon inte hittade någon annan utväg.
Jag önskar bara att det inte vore sant.
Hennes sista imood-indikator var "peaceful". Jag hoppas så att hon har funnit frid nu. Hon kämpade så mycket samtidigt som hon gav mycket av sig själv. Jag är så jävla ledsen att hon inte hittade någon annan utväg.
Jag önskar bara att det inte vore sant.
21 Jul 2007 15:28
Ledsen att ha försvunnit bara sådär. Jag blev inlagd på psyk den 12:e. Kom ut igår.
Korta versionen: jag hade självmordsplaner och var väldigt nära ett allvarligt menat försök. Inlagd i 8 dagar, varav de första 4 under konstant bevakning (det som kändes konstigast var att någon stirrade på mig när jag sov). Bytte ganska snabbt från Edronax till Lyrica, plockade ihop mig själv tillräckligt för att uppföra mig socialt acceptabelt och skrev ut mig. Ökade dosen av Lyrican enligt instruktionerna och wheeeee så bra jag plötsligt mådde, rent lyrisk! Har lite svårt att fokusera dock (jag började att diska och snart höll jag istället på att googla "soleksem", "3g-täckning" och "tekannor" eftersom jag absolut behövde veta just då). Går in i väggar också, fylleben. Men dessa kemiska toppar brukar inte vara så länge så jag får väl inte tillskriva det alltför mycket vikt, bara njuta av en semester från skräckkabinettet...
[Långa versionen börjar här.]
Korta versionen: jag hade självmordsplaner och var väldigt nära ett allvarligt menat försök. Inlagd i 8 dagar, varav de första 4 under konstant bevakning (det som kändes konstigast var att någon stirrade på mig när jag sov). Bytte ganska snabbt från Edronax till Lyrica, plockade ihop mig själv tillräckligt för att uppföra mig socialt acceptabelt och skrev ut mig. Ökade dosen av Lyrican enligt instruktionerna och wheeeee så bra jag plötsligt mådde, rent lyrisk! Har lite svårt att fokusera dock (jag började att diska och snart höll jag istället på att googla "soleksem", "3g-täckning" och "tekannor" eftersom jag absolut behövde veta just då). Går in i väggar också, fylleben. Men dessa kemiska toppar brukar inte vara så länge så jag får väl inte tillskriva det alltför mycket vikt, bara njuta av en semester från skräckkabinettet...
[Långa versionen börjar här.]
10 Jul 2007 23:47
Mådde plötsligt så mycket bättre på eftermiddagen, pga familjelycka och shoppingterapi.
Äldre sonen ringde, han hade fått veta idag att han kom in på den utbildningen han drömt om. Han har kämpat för det, så det är verkligen roligt!
Jag köpte en ny mobil sen, inget extravagant men ändå mycket häftigare än min (ur)gamla. Att konfigurera den har varit en bra sysselsättning ikväll.
Glad glad glad glad glad!
Äldre sonen ringde, han hade fått veta idag att han kom in på den utbildningen han drömt om. Han har kämpat för det, så det är verkligen roligt!
Jag köpte en ny mobil sen, inget extravagant men ändå mycket häftigare än min (ur)gamla. Att konfigurera den har varit en bra sysselsättning ikväll.
Glad glad glad glad glad!
08 Jul 2007 23:45
... börjar må sämre igen. En massa existentiell ångestskit. Och den där splittringen igen, där min rationella sida kan se att en del av det jag tänker är antingen destruktivt eller vanföreställningar, medan min emotionella sida bara dyker rakt in i det.
07 Jul 2007 11:32
Nu har yngre sonen flyttat ut. Vi skjutsade honom och hans grejor till hans pappa igår, det är ca 2,5 timmar bort. Det känns konstigt och tomt nu. Jag tror han kommer klara sig ok iallafall, han verkar må mycket bättre sen han träffade sin flickvän.
Nu måste jag bara hålla ordning på mig själv, när en anledning till att jag ska uppföra mig har försvunnit ur min omedelbara närhet.
Nu måste jag bara hålla ordning på mig själv, när en anledning till att jag ska uppföra mig har försvunnit ur min omedelbara närhet.
05 Jul 2007 10:57
Jag får höra av vänner att det inte är mitt fel att jag är som jag är, att det är en sjukdom vilken som helst.
Men folk gör ofta stor skillnad mellan sjukdomar, vissa är väldigt mycket mer acceptabla än andra. Det har verkligen stått klart för mig nu när jag sett på nära håll hur folk har reagerat på Mannens hjärtsjukdom. De vill diskutera alla detaljer, hur han mår, exakt vad problemet är och vilken behandling han får, hur det kommer att gå - allt. Vissa av dessa personer känner också till att jag har psykiska besvär men de är alltid noga med att undvika ämnet. De menar säkerligen bara väl, de är snälla, de vill inte göra mig generad, men just det är poängen - vid vissa tillstånd anses det snällast att öppet uttrycka intresse och omtanke, dela erfarenheter. Vid andra tillstånd anses det snällast att låtsas som om det regnar.
Men folk gör ofta stor skillnad mellan sjukdomar, vissa är väldigt mycket mer acceptabla än andra. Det har verkligen stått klart för mig nu när jag sett på nära håll hur folk har reagerat på Mannens hjärtsjukdom. De vill diskutera alla detaljer, hur han mår, exakt vad problemet är och vilken behandling han får, hur det kommer att gå - allt. Vissa av dessa personer känner också till att jag har psykiska besvär men de är alltid noga med att undvika ämnet. De menar säkerligen bara väl, de är snälla, de vill inte göra mig generad, men just det är poängen - vid vissa tillstånd anses det snällast att öppet uttrycka intresse och omtanke, dela erfarenheter. Vid andra tillstånd anses det snällast att låtsas som om det regnar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
