25 Maj 2005 02:56

Jag har återkommande fantasier om att rymma. Bara hoppa på ett tåg och försvinna. Inte för att allt är så hemskt, det är det inte alls. Det är det här med att existera och vara medveten.... att jag lever och inte kan komma undan annat än genom att dö, vilket jag är rädd för. Ibland när jag blir medveten om ett ögonblick, när jag ser, hör, känner, blir det totalt outhärdligt. Inte själva händelsen jag upplever, utan upplevandet i sig, att saker är. Det är lätt att säga att overklighetskänslor är jobbiga, det är de, men på samma gång kan de vara det mest behagliga tillståndet som finns.