Tillbaka från den korta Stockholmsresan. Mannen gick på sin brors begravning tillsammans med sina söner och sin dotter. Jag gick inte med, för jag är inte släkt med någon, har aldrig träffat hans bror, det kändes bara inte rätt.
Plus att jag förstås inte vill gå på en begravning om jag kan slippa. Jag har inte varit på så många. Min pappas, mormors, farmors, en väns mans. (Sen jobbade jag ett tag med att städa ett begravningskapell så jag har hört en massa begravningar och såg kistor varje dag, men det är en helt annan sak.) Jag vet inte... det är en sån konstig situation. Det får mig inte att tänka på personen som dött, jag är alldeles för fokuserad på att ta mig igenom ceremonin. Det enda jag känner är otålighet och irritation. Jag besöker inte gravar heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar