Märkligt, jag känner det som om jag håller på att falla i bitar, men jag fungerar ändå. Ringer viktiga telefonsamtal, går till arbetsträningen, jagar min son i säng i tid, fixar hushållsarbetet, skojar med Mannen och sonen, håller reda på var och när de ska vara på olika saker, fikar med kompisar. Allt ser så normalt ut. Men det är bra att jag kan hålla mig på fötterna.
Pratade lite med Mannen mitt i natten. Nämnde att jag har massor av påträngande grafiska bilder i huvudet, och han bad mig beskriva dem. Jag gjorde det, bara litegrann, och han verkade oroad, sa att han inte hade fattat hur hemska de var. Och nu känner jag mig dum, som om jag gjort honom upprörd för ingenting, för jag är ju rätt van vid "skräckbilderna" nu och försöker behandla dem som något oviktigt skräp i skallen. Jag får nog prata med honom idag igen och lugna ner honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar