23 Sep 2006 08:25

Så konstigt det känns att fortfarande vara vid liv. Jag borde vara tacksam. Det är jag inte, jag är ingenting. Har åter känslan av att vara ett tomrum, en negativ silhuett, att världen omkring mig definierar mig, inte något inom mig själv. Jag fattar inte att andra inte märker att jag inte är verklig (eller märker de och säger ingenting?)

Måste hålla uppe masken. Det gör åtminstone inte ont just nu, känns bara lite poänglöst när allt ändå kommer att rasa ihop till slut.

Jag är inte deprimerad, men jag tror inte att något av vikt kommer att förändras. Jag har grävt mig ner i hålet själv och det verkar som om jag får stanna här. Det känns lite orättvist ändå mot människorna jag har runtomkring, de som fortfarande försöker och förväntar sig att jag ska fortsätta försöka. Och nu tränger sorg igenom min likgiltighet, för det finns personer som jag bryr mig om, och jag vet inte hur det hänger ihop med allt det övriga.

Jag är en stor käft utan hjärna.