Jag är nästan ute från psyk nu. Tekniskt sett är jag på permission över helgen och kan gå tillbaka till avdelningen på tisdag om det inte funkar. Bra att få en sån lösning. Jag och Mannen åker till Stockholm idag, träffa hans och min släkt. Det kommer att bli intensivt säger min erfarenhet, så risken finns att jag rasar ihop efteråt. Därav överenskommelsen med psyk. Tror inte det ska behövas, men men.
Inläggningen har väl varit ok. De första dagarna var jag mest totalisolerad inne i min skalle, typ stirrade tomt på väggen i timmar. Blev satt på en antidepressiv, Edronax, som funkar på noradrenalinet snarare än serotoninet. Jag tror att den faktiskt verkar. Börjar ha mer energi, mer känslor (bra och jobbiga - grät två timmar i sträck igår, men det är antagligen mer hälsosamt än att vara helt instängd). Biverkningarna är uthärdliga hittills - den lustigaste är att jag får attacker av gåshud.
Först hade jag ett eget rum, det är alltid skönt, särskilt eftersom det är svårt ändå att sova när man är inlagd. De sista två dagarna fick jag dela med en 83-årig dam som inte ville sova själv. Hon var jättegullig, jag tyckte så synd om henne. Hon hade kollapsat efter att hennes man dog, de hade varit gifta i 65 år. Jag tror inte att bli inlagd på psyk var det bästa för henne, hon blev så orolig när hon inte kunde låsa dörren på natten, och några av de andra patienterna skrämde henne. Det är visserligen en jämförelsevis "mild" avdelning, men där fanns en psykotisk man med stort skägg som ibland svor högt, och det skrämde henne verkligen. Jag tror att hon mest var ensam, hon ville prata konstant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar