Pust! Jag kom just hem från Mannens sons födelsedagsfirande. Artig konversation är så tråkigt! Och när folk börjar prata om hur allt var så mycket bättre förr... och man inte kan säga vad man tycker för att man ska vara trevlig. Det uthärdliga var att prata med ungarna om deras studier och framtidsplaner. Och maten var god. Barnens mamma är jättegullig. Men jag är glad att det är över. Jag ville inte vara den första som gick, men som tur var blev Mannen också rastlös till slut och sa att han måste hem för han ska jobba imorgon.
Jag äter för mycket, och jag vet att det är av känslomässiga skäl, det är det snabbaste och lättaste sättet att få en stunds lugn. Vet inte om jag är tillräckligt motiverad för att börja bry mig om vad jag äter. Jag gillar inte att vara hungrig, och jag vill inte ha tvångstankar om mat. Jag vaktar redan på mig själv när det gäller självskadandet, har inte energi att tackla ätandet också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar