Har varit uppe sen före 4. Kan bara inte varva ner. Men va sjutton, jag kan alltid sova på tåget sen.
Igår träffade jag C över en fika, snackade i fyra timmar. Det var så skönt att äntligen känna igen att jag ville träffa folk ansikte mot ansikte. Direkt efter det ett intensivt psykologsamtal. Plötsligt kan jag prata igen, och lyssna, och tänka. Min psykolog såg synbart glad ut. Kanske inte så konstigt när jag suttit ett antal samtal i rad och enbart velat prata om att sluta terapin för den tjänade ändå inget till (precis som allt annat i livet just då), alternativt bara varit tyst. Nu ser jag t.o.m. fram emot nästa samtal. Ja, med blandade känslor som vanligt, men ändå.
Med all underklädesreklam så här års blir jag påmind om mina ärr... men fick tanken igår att om jag bara kan lägga av med självskadandet ett år eller två skulle det värsta åtminstone blekna och inte vara lika märkbart. Och just nu gillar jag tanken, den skrämmer mig inte lika mycket som den har gjort andra gånger. Kanske för att jag tänkte på det så drömde jag om ärr. I drömmen hade jag bara ett linne på mig och gick runt och letade efter min kofta. Det fanns fullt med folk runtomkring men ingen tittade på ärren. Det var rätt trevligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar