17 Sep 2006 05:06

Har ett anfall av "vad är meningen med livet, universum och allting?"

Det känns som om jag inte är riktigt förankrad i livet, men när jag tänker på sånt som skulle förankra mig, familj och vänner (och jobb om jag hade haft ett), då får jag panik. Kan jag ens förklara vad jag menar...? Det är så svårt att stå ut med tanken att andra människor i någon form skulle vara beroende av mig. Jag hör hur Mannen säger att jag skapar harmoni i hans liv, och jag vill fly, snabbt, för en stor del av mig är så totalt övertygad om att jag är opålitlig och en vandrande katastrof. Om vänner säger något litet som "kul att snacka med dig" så känner jag det som om jag lurar dem att tro att jag är snällare än jag är.

Min psykolog säger att jag gör en split där allt det onda hamnar på mig och allt det goda på andra människor. Jag antar att det är sant. Som en sorts inverterad paranoia, jag är rädd för vad jag ska göra mot andra snarare än vad andra ska göra mot mig. Men till viss del är det beroende på humör, det är mycket värre när jag redan har mycket ångest och är låg.

Jo, jag har försökt att säga emot tankarna, "är det verkligen sannolikt att alla mina vänner är för korkade för att kunna avgöra om jag är bra för dem eller inte?" eller "med tanke på att jag levt i ett troget förhållande med Mannen i sju år, är det sant att jag inte kan hålla ett löfte?" - men jag är alldeles för medveten om att jag försöker övertyga mig själv. Den del av mig som hatar blir bara starkare. Känslan verkar vinna över förnuftet varenda gång.

Så svårt att förstå sig på saker, men en tanke är att även om det är otroligt smärtsamt att hata mig själv så gör det mig tryggare. Jag fattar inte hur det funkar.

Klockan är 5 på morgonen och jag tänker alldeles för mycket.