12 Jul 2005 08:52

Gnälldags. För även om jag orsakade det helt själv så är jag uppskakad. Filmen går på repeat i min skalle, det känns så overkligt. Jag behöver inte sympati, bara en röst, något sätt att sortera upp i röran.

När jag åkte upp till min mammas bröllop glömde jag medicinen. Det gick väl bra ändå först, så jag tänkte "äh skit samma, jag behöver den ändå inte". Efter 3-4 dagar började jag få ångest och grafiska bilder i huvudet av att skada mig själv, om och om igen. Sen gick det väl utför antar jag. Fast även när jag kommit hem tog jag medicinen, fick tankar som "om jag rör asken måste jag ta alla".

Onsdag sov jag inte på hela natten. Samma tanke malde om och om igen, att jag "måste" skära mig mycket eller ta en överdos, och det kändes så släbbigt att skära mig så jag ville verkligen inte det. Mannen jobbade natt och sonen var hos sin pappa. Ibland när jag är galen fixar jag inte så bra att vara ensam. Men det är inte själva ensamheten som stör mig, det är att det inte finns någon i närheten som jag måste visa hänsyn till, då blir det lättare att göra dumma saker. Är så svårt att förklara detta så folk fattar, att jag inte känner mig övergiven om jag är ensam en stund, utan grejen är att det ger mig ett tillfälle.

Hade två askar, men efter att jag slängt i mig den ena insåg jag plötsligt vad jag höll på med, att jag faktiskt inte ville, så det blev inte så illa som det kunde ha blivit. Jag tror inte att jag verkligen ville dö, det kändes mer som en fix idé, även om en del av mig hetsade att jag skulle göra det "ordentligt". Kom på att jag borde ta mig till sjukhuset, satte på mig ytterkläderna och tänkte gå. Tänkte att Mannen skulle nog bli fundersam om han kom hem och jag inte var där, så jag ringde honom. Han sa till mig att genast ta en taxi, vilket nog var en bättre plan. Lagom när jag kom in på akuten däckade jag.

Jag önskar att jag hade varit ordentligt medvetslös, men jag var bara till hälften väck, så jag minns allt det vedervärdiga med magpumpningen, alla hemska höga röster som insisterade på att fråga varför jag gjort det - även om jag sitter ner i lugn och ro med min psykolog så skulle jag ha svårt att svara på det.

Något som verkligen skrämmer mig är att det ändå inte skrämde mig tillräckligt. Man skulle kunna tro att de fysiska och psykiska obehagen skulle vara nog för att jag aldrig skulle göra om det, men det funkar inte så - det är mer som om jag korsat ytterligare en gräns.

Vårt sjukhus är litet och de skickade mig i ambulans till ett större. Det med den fina havsutsikten. Fler frågor, mer äcklig behandling. Skickades först till medicinavdelningen, men det var något med mitt hjärta så jag skickades vidare till hjärtintensiven. De hade aldrig sett någon som överdoserat på just denna medicin innan så de var väl extra försiktiga. Fick ligga där i två dagar med sladdar överallt, bara utifall. Jag var faktiskt inte så rädd för de fysiska konsekvenserna, kanske för att jag inte kände mig så sjuk. Konstigt det där - om man inte känner det så tror man att inget är fel. Och om man känner sig riktigt sjuk, som när man har influensa, så tror man att man ska dö fast det är harmlöst.

Personalen på somatiska vårdavdelningar är ofta så mycket trevligare än psykpersonal. De har inte samma attityd av "du är bara här för att reta mig". Är det kanske för att somatisk personal mer sysslar med saker som kan mätas i siffror och snygga kurvor? Mitt rum låg precis intill personalens skrivbord så jag hörde när läkarna diskuterade fall. Ganska lustigt - när de fick ett intressant fall lät de som barn i en leksaksaffär, "kolla, ett xyz-fall, så spännande!" eller "den här måste vi lägga in, jag har inte sett en sån på evigheter". Jag fick intrycket att jag sågs med relativt blida ögon, trots att jag var ett psykfall, eftersom jag hade en ovanlig typ av överdos att bjuda på.

Jag kände mig konstig, isolerad. Kunde inte ha mobilen på, och Mannen hann bara med ett snabbt besök. Ville ha någon att prata med.

En psykläkare kom för att undersöka mig. Han var väl trevlig, fast han stirrade på mig med skepsis när jag envisades med att säga att nej, jag hade inte grälat med Mannen. Han ville skicka mig till psyket i min hemstad och jag sa inte nej, orkade inte tänka.

Blev kvar i två dagar, gick i dvala, pratade inte med någon. Fick skriva ut mig på måndagen.

Jag känner mig inte helt trygg hemma, men jag känner mig inte helt trygg på psykavdelningen heller. Hemma har jag åtminstone mina saker, min dator, mitt kaffe...

Mannen är enastående icke-fördömande, men han säger till mig att glömma det, och det kan jag inte.