Mina galenpiller-experiment förbryllar mig. Det är så lätt att ta till sig tanken att om en medicin får dig att må bättre, inte så låg eller ångestfylld, så skulle du skada dig mindre. Låter ju logiskt. Visserligen gjorde Abilify mig rejält uppe i det blå en kort period när jag började med den, liksom när jag tog den igen efter uppehållet, men det gick ju över och i övrigt har jag varit låg en stor del av tiden, rastlösheten jag fått som biverkning har också varit jobbig i sig. Utom enstaka dagar så mår jag inte så bra. Trots det har jag inte skurit mig på 4 månader när jag tagit medicinen. Det är som om steget från tanke till handling är så mycket längre nu. Hade liknande effekt av Zeldox, och till viss del Tegretol.
Det är inte avtrubbning, jag är väldigt känslosam.
På något sätt känns det som fusk. Att man "ska" hantera självskadeimpulser genom att tillämpa alla dessa olika förnuftiga copingmetoder, ändra sina negativa tankemönster, jobba med sig själv. Inte bara ta ett litet rosa piller och vips är det borta.
Jag känner iallafall mer och mer lättnad. Först saknade jag självskadandet, kontrollkänslan, men just nu är jag glad att jag inte "måste" göra det. Det är så det känns - som en riktigt otrevlig syssla, som att gå ut med stinkande sopor, som jag nu slipper!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar