Har för mycket i mitt huvud. Svårt att stänga ner tänkandet, annat än korta ögonblick. En del av det kan jag åtminstone förstå varför det kommer upp, som minnena från min tonårstid, eller att jag oroar mig för att Mannen ska dö. En del är rent bisarrt, som de levande bilderna jag ser av en plaströrsfabrik där jag brukade städa för 15 år sen. Inget särskilt hände någonsin där, det var inte ett särskilt intressant jobb, eller på något sätt annorlunda från dussintals andra städjobb. Det känns nästan som en förolämpning att behöva se det om och om igen i min skalle.
En annan sak som stör mig, och jag vet att det är löjligt, är att jag har fått höra rent ut av tre olika psykläkare att jag är ett konstigt fall. En jourläkare sa att han hade läst min journal i en halvtimme och fattade ingenting. Om t.o.m. erfarna psykdoktorer tycker att jag är konstig... då måste jag vara riktigt konstig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar