Jag vet att jag borde sätta större tilltro till mina vänners omdöme, det är en av alla dessa tankar jag kan begripa i teorin men ännu inte tagit till mig i praktiken. Eller kanske är det lite mer komplicerat - en del av mig kan vara förnuftig och se saker i ett konstruktivt ljus, medan en annan del av mig är väldigt sårad och arg och stöter bort människor. Men jag kan inte tillåta mig själv att vara arg... så jag blir förvirrad över vem jag är och vad som är verkligt och inte verkligt. Och just nu mår jag inte så bra så min synförmåga är antagligen ganska begränsad.
En tanke i flykten är att något av detta kan hänga ihop med att ha blivit lurad och bedragen i det förflutna. Jag vet av erfarenhet att a) jag kan bli övertalad att göra saker som går emot mitt sunda förnuft och grundläggande värderingar b) andra personer kan på samma sätt bli övertygade om saker som inte bara är ologiska, utan rent skadliga. Så jag litar inte på mitt omdöme och jag litar inte heller på andra människor, även om jag är beredd att vara mer överseende med dem.
Fast för att krångla till det ännu mer så kan jag om jag är på ett visst humör lita på folk nästan urskillningslöst (en spontan resa över Atlanten för att träffa diverse främlingar från en internet-grupp? Inga problem!) Och det har sina poänger, var egentligen så jag träffade Mannen.
Påminnelse till mig själv: jomenvisst, att skippa medicinerna och skita i att sova låter som en himla bra idé just nu men kom ihåg december 2004 och var inte en jävla idiot.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar