Jag känner mig gnällig och enkelspårig, allmänt osympatisk. Har fortfarande självskadandet konstant i mitt medvetande, som en råtta som gnager på mitt hjärta. Jag har inte givit efter ännu, och nu har Mannen kommit hem igen så mitt "bra tillfälle" är borta, fast det finns förstås alltid bra tillfällen. Men jag är barnsligt arg att jag inte kan göra som jag vill med min kropp, att jag måste visa hänsyn till andra.
Ett sånt känslotrassel. Jag är arg (på vad?) och ledsen (varför?) och rädd och tom och ändå inte helt deppig, jag kan göra saker. Tog en lång promenade i solskenet igår, planterade om några krukväxter, annat hushållsarbete, skrev emails, betalade räkningar, höll mig igång. Hela tiden kämpade jag mot blodiga bilder i min skalle.
Jag fattar inte varför det verkar så lockande. Inte ens andra källor till snabb tröst, som mat och sex och Grönstedts Monopole är tillräckliga. Och det är ju inte ens någon frekvent vana längre, jag har bara skurit mig en gång, inte särskilt illa, i år.
Förstår inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar