Igår gick jag iväg till vuxendagiset. Blev så jävla förbannad på handledaren. Jag kollade dagstidningarna på nätet, och till min förvåning såg jag en bild på min brors svärmor i DN. Det var en lång intervju med henne, hon är pensionerad nu men brukade vara journalist i USA, och skrev en omtalad artikel om rasrelationer i södern. Hon är en mycket gullig och tuff dam. Det lär ju knappast ha varit lätt att ha varit en ung kvinnlig svart journalist på 50-talet. Så när jag såg artikel hojtade jag till, "kolla här, det är min brors svärmor!" Handledaren kom fram och tittade på bilden. Frågade hon varför denna dam fått en stor artikel i landets största tidning? Vad hon hade åstadkommit? Nej, hon gjorde en grimas och sa "jaha, så din bror är gift med en sån där..." Jävla subba.
Något med hur jag mår just nu påminner mig om förra oktober, även om jag inte är så desperat nu. Men jag tänker att jag har fått så mycket hjälp som jag kan få av vänner och terapi och mediciner, att det jag kämpar med nu är mening. Och det kan ingen hjälpa mig med. Jag önskar faktiskt att jag kunde bli religiös, det gör jag verkligen, men det är omöjligt. Efter min "vision" för några år sen har jag inte kunnat uppmana några religiösa känslor alls, och jag har inte stött på någon religion som jag skulle kunna anamma på rent intellektuella grunder. Jag önskar att jag kunde tro på ett högre syfte, för mitt eget syfte är inte tillräckligt starkt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar