Vet inte varför jag skriver det här. Någon del av mig vill höras, fast det verkar så meningslöst för jag kan inte tänka ut en enda sak som någon skulle kunna säga till mig som skulle göra skillnad.
Jag känner mig väldigt ensam, men det är den sortens ensamhet som man skapar själv. Jag kunde söka mig utåt, be Mannen komma och snacka en stund, ringa någon av flera tänkbara personer, skriva till någon, eller fan bara posta nonsensinlägg på något forum. Många möjligheter. Den enda tanke jag har är att säga hemska sårande saker till alla. Jo, jag fattar att det skulle kunna göra folk ledsna, att de kanske inte skulle inse att det bara var jag som dummade mig, så jag försöker att inte säga något alls till någon.
Ilskan skrämmer mig. Den har ingen början, inget slut. Den är inte jag, men den tar över mig.
Känner mig fastkedjad till den här kroppen. Jag ser på mina armar, mina ben, och vet att de är kött. Jag sover och äter och promenerar. Det är som att ha ett mycket krävande husdjur som bara inte vill lämna en ifred.
Jaha, är detta jag utan farmakologisk inblandning? Mitt verkliga jag? Det borde väl vara enkelt att ta de små rosa pillren igen. Det är inte lätt. Jag vill spy på all hjälp, vrida om den 180 grader, bevisa att folk slösar sin tid på mig, att det inte går att lita på mig. Att allt har en anledning och jag förtjänar vad jag får.
Inget händer. Jag handlar och tvättar och lagar mat, sitter i solen och småpratar, lägger patiens på datorn, jag fick t.o.m. ett ryck och läste två böcker. Det är så stillsamt. Planer håller mig lugn. Jag tror att de bara är fantasier, inget kommer att hända. Fast jag vet ju aldrig om planer blir till verklighet förrän efteråt. De frågar mig, och mitt ärliga svar är "jag vet inte" och hur trovärdigt låter det?
Jag försöker prata med mig själv, men jag svarar inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar