Det var bara det att världen inte ville ignorera mig. Personal kom för att säga hej om de kände mig sen innan, eller för att presentera sig om de inte gjorde det. Allt handskakande. När jag inte mår bra hatar jag att någon annan än väldigt närstående personer rör vid mig. Samtidigt ville jag inte vara ohövlig, så jag sträckte fram handen samtidigt som jag rös. Usch.
Avdelningsläkaren dr B, som kände mig väl sedan innan, dök upp vid min säng med en AT-läkare i släptåg. Jag minns inte riktigt konversationen, om det var någon alls, jag orkade verkligen inte med en massa snack just då. Men han bestämde att jag skulle ha rött vak, en personal med mig 24 timmar om dygnet. Det gjorde mig faktiskt inte så mycket. Allt kändes redan så oändligt konstigt, detta var bara ytterligare en grej. Personalen turades om att sitta precis utanför min öppna dörr. Oftast läste de veckotidningar. Ibland passade sällskapssjuka medpatienter på att få sig ett snack med en personal som satt där och inte kunde gå ifrån, malande samtal som ibland blev väldigt störande eftersom jag inte kunde stänga dörren. En yngre kille som jobbade natt imponerade dock på mig, han satt en hel timme och bara tittade på mig konstant. Lite Zen sådär.
Hur jag känner nu inför att bli bevakad så? Jag skulle hata att vara i den situationen, inte få vara ifred ens i duschen eller på toa, någon som tittar på en när man sover… Men jag känner absolut ingen bitterhet gentemot läkaren eller personalen – med tanke på vad som faktiskt rörde sig i mitt huvud just då… det var inte helt obefogat. Jag skulle antagligen ha gjort ett nytt försök, gudarna ska veta att jag hela tiden vände och vred på olika möjligheter i mitt huvud. Att ha en person där funkade verkligen avskräckande. Inte som "å så bra, nu finns det någon att prata med" – att prata stod långt ner på min lista – men snarare "skit också, svårt att göra något utan att bli upptäckt" och "fast skötare X är schysst, om jag gör något på hans/hennes skift kanske han/hon får skit för det".
Prata… som vanligt när jag mår riktigt dåligt blev det inte mycket prat, av flera skäl.
För att ibland när jag är väldigt upprörd försvinner talförmågan, jag tänker saker i huvudet men det kommer inte ut.
För att skydda mig själv – av erfarenhet vet jag att om jag försöker prata med någon och de svarar med något som jag uppfattar som bagatelliserande av det jag säger, eller tomma fraser, eller bara säger att jag ska tänka på något roligt, eller avviker från ämnet, ja då kan allt bara bli ännu värre, även om personen inte menade något illa. Är jag redan i ett krisläge där jag inte tycker mig ha några marginaler så kan det kännas säkrast att inte ens chansa.
För att skydda andra – om jag vet att den andra personen redan är stressad eller upprörd vill jag inte göra saken värre för dem.
Så i flera dagar låg jag mest på sängen och försökte hålla alla på avstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar