På fredagen träffade jag dr B igen tillsammans med min sambo, en sjuksköterska och AT-läkaren. Min sambo pratade massor och jag kunde knappt få ur mig ett ord. Jag blev lättad när dr B sa att det räckte och vi kunde prata efter helgen istället. Det röda vaket fick jag behålla.
Jag tror det var fredag kväll jag hittade mitt undangömda knivblad. Det kändes som en livlina och ett hot. Jag hade det i fickan, bara höll i det, visste knappt om det var för att se till att jag hade kvar det eller för att hindra mig att släppa ut det ur fickan och använda det.
En kombination av utmattning och sömnpiller fick mig att slockna, och jag behövde säkert sova, men det störde mig (jag har en del knepiga idéer om sömn). Särskilt drömmarna, det var inte mardrömmar, det var bara det faktum att jag inte kunde stänga av min hjärna och få lite lugn ens när jag sov. Natten mellan söndag och måndag försökte jag envist stå emot tröttheten och sitta uppe. När personalen sa till mig att sova blev jag förbannad.
Jag tror det kan ha varit söndag e.m. som min rumskompis E hade det jobbigt. Hon låg och grät, men när en personal kom sa hon att hon inte ville prata. Fram till dess hade jag hållit mig undan, bara sagt hej, men när jag hörde hur ledsen och ensam hon verkade måste jag gå fram och ge henne en kram, och hon öste ur sig i timmar. På något sätt förankrade det mig i verkligheten igen, världen där andra människor bor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar