Uppförandekod

Resten av psykvistelsen försökte jag undvika de gemensamma utrymmena, utom vid måltiderna (fast de kunde ju vara rätt kul ibland, man träffar en del intressanta människor på psyket, som den unga killen som faktiskt hade läst hela Prousts À la recherche du temps perdu, eller den högljudda och arga men snabbtänkta gamla damen som tryckte på överfallslarmet varje gång hon tyckte personalen inte servade henne tillräckligt fort).

En dag jobbade sjuksköterska J där. Återigen bad hon om ursäkt för sin kommentar på akuten – hon är väldigt gullig. Hon ville kolla hur såret på benet såg ut (jag hade inte visat det för någon på avdelningen) och lät mig välja vilket förband jag föredrog, sa ”du vet ju bäst själv vid det här laget”. Hon frågade också hur jag tyckte jag hade blivit behandlad på akuten, och jag sa rent ut att jag oftast känt mig bättre bemött där än på psykakuten. Hon tog det bra, sa att det är bra när folk säger som det är, och berättade en egen anekdot om att bli nonchalerad av en läkare och hur hemskt det hade känts. Det är skönt när någon försöker sätta sig in i ens situation.

Nästa dag jobbade L, som i åratal varit min kontaktperson när jag varit inlagd. Vi gick en promenad, och det var väldigt skönt att få komma utomhus igen. Vi pratade om svamp- och bärplockning. Jag försökte ta upp ett av mina problem, men det avvärjdes snabbt till en utläggning om hur härligt Paris är om hösten. L är väl snäll, det är bara helt meningslöst att prata med henne om seriösa saker.

För det mesta uppförde jag mig, åt och sov och tog mina piller och bäddade sängen på morgonen. Skar mig ibland med mitt gömda knivblad, men bara ytligt så det inte skulle märkas. Jag kan inte påstå att självmordstankarna helt försvann, men de gled tillbaka i bakgrunden. Nu kunde jag åter sätta på mig min ”normal-människa-förklädnad”.

Min mamma var i närheten, hälsade på släkt, och vi hade pratat på telefonen. En eftermiddag kom hon och hälsade på. Inne på själva psykavdelningen, kors i taket! Det var första gången, vid andra tillfällen då jag varit inlagd har hon velat träffa mig utanför, på fiket eller så. Vädret var soligt så vi kunde sitta ute i trädgården. Vi pratade mest nonsens, men det var trevligt. Att hon så länge nästan helt vägrat låtsas om att jag är psyksjuk har varit väldigt jobbigt. Att behöva hålla masken. Det måste jag fortfarande, men kanske en dag...