Ja, det såg rätt lugnt ut på ytan nu. Därunder var jag fortfarande mycket nedstämd. Ibland grät jag, länge, blötte ner näve efter näve av torkpapper. Torsdagkvällen, när jag varit inlagd en vecka, kändes allt hemskt. Jag satt på rummet med stängd dörr, men en annan patient hörde ändå att jag grät. Hon kom in och frågade om hon skulle hämta personalen, först sa jag nej men då verkade hon så bekymrad så jag gav med mig, så hon skulle känna sig lugnare. Kontaktpersonen L kom in och frågade hur det var, om jag ville prata. På ett sätt ville jag det, men jag visste samtidigt av erfarenhet att jag bara skulle bli frustrerad av att prata med L och hennes ”uppmuntrande tillrop” och ”ska du inte komma ut en stund och titta på tv”. Jag sa nej tack och bad henne att inte röra vid mig, men hon gav sig inte och ville att jag skulle ta Stesolid. Efter en massa tjat tog jag den, men kände ingen effekt alls. Var fortfarande lika förtvivlad.
Rumskompisen E kom in, satte sig bredvid mig på sängen, kramade mig, hämtade papper, grät lite själv. Det var annorlunda, jag visste att hennes medkänsla var äkta, att hon själv erfarit de känslor och tankar jag kämpade med… hon accepterade min verklighet, och jag behövde det just då. Att någon såg.
När, efter en lång stund, jag hade samlat mig lite kom en personal och frågade om Stesoliden hade hjälpt nu. Jag tror att mitt svar lät övertydligt sarkastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar