Patientbricka

Det satt bara en handfull personer i väntrummet på vår nyrenoverade akutmottagning. Jag minns inte om den tjusiga nya plattskärmstv:n var på eller inte (en gång när jag satt där visade de ett gammalt avsnitt av Cityakuten ;-)). Min sambo förklarade situationen för triage-sköterskan och de släppte in mig på en gång. Fick ta av mig mina våta och nedfläckade kläder och dra på mig en sjukhusskjorta. Jag skakade av kyla och ångest, fick filtar att vira in mig i. Kände mig overklig och rädd och generad.

Sköterskan var ok, inga dumma kommentarer eller ovarsamma rörelser när hon undersökte mig och tvättade såren. Min tidsuppfattning var alldeles ur spel, men jag tror inte det dröjde så länge innan läkaren kom in. Han var också bra, visade respekt och uppträdde i mina ögon professionellt – var noga med bedövning och renlighet, sydde snabbt och prydligt, stelkrampsspruta, profylaktisk antibiotika. Om allt verkligen var helt nödvändigt för att fixa till mig fysiskt vet jag inte, men det hade viss betydelse för mitt psykiska tillstånd. Han behandlade min skada som vilken annan skada som helst, som om det inte spelade någon roll att jag var en knäpp idiotbrud som hade gjort den själv. När jag känner mig som jordens avskum och någon ändå behandlar mig som om jag är lika mycket värd som vem som helst – jag kanske inte kan ta in det helt just då, men något av det tränger igenom till mitt hjärta.

När han var färdig sa läkaren att jag skulle vänta medan han pratade med psyk. Jag var verkligen inte entusiastisk inför tanken på att bli inlagd, men min sambo påminde mig att under omständigheterna skulle jag antagligen hamna där vare sig jag ville eller inte. Så när läkaren kom tillbaka och frågade om jag gick med på psykvård klämde jag fram ett tyst ja. Tänkte att en frivillig inläggning var lättare att komma ut ifrån.

Tack och lov var klockan efter 08.00 och det var vardag, så jag behövde inte åka till den äckliga akutpsykmottagningen i närmaste större stad. Psykmottagningen skickade över en sjuksköterska för att hämta mig. Det visade sig vara J som tidigare jobbat på ”min” psykavdelning. En av de trevligare. Nu jobbade hon mest på mottagningen. Min sambo behövde åka hem en stund så vi gick iväg i motsatta riktningar. Efter några steg hojtade min sambo att han hade min patientbricka. Sköterskan sa att det gjorde inget, de hade säkert någon extra sen senast. Jag asgarvade, en sorts galna psychobrudars motsvarighet till stambord – de känner omedelbart igen dig vid entrén och har alla förberedelser klara. J bad genast så jättemycket om ursäkt, det var inte menat som en pik om att jag sprang där ofta, och jag fick försäkra henne flera gånger om att jag bara tyckte kommentaren var skitkul.