Kommunikation

Hela tiden kunde jag när som helst ha väckt min sambo i rummet intill. Jag kunde ha ringt min bästa vän, eller min läkare som sagt att jag kunde ringa när som helst om det var riktig kris, eller 112. Tagit en taxi till akuten. Det fanns människor som var villiga att hjälpa. Men jag befann mig i ett annat universum där hjälp inte existerade. Jag kom inte ens på tanken att ringa min läkare, lika lite som jag skulle ha fått för mig att ringa Vita Huset.

Det regnade stadigt ute, jag var genomblöt innan jag kommit ner till ån, men jag tänkte inte på det. Mina grejor hade jag i en enkel vit plastpåse. Jag minns att jag tänkte att jag borde ha valt en mer färggrann istället. Men nylonrepet var åtminstone blått. Så mycket annat av vad jag tänkte minns jag inte. Jag var separat, jag tillhörde inte världen. Jag vet att det tog en stund att hitta ”rätt” plats bland träden vid ån. Mina ben var stela, frusna, det var svårt att gå.

Plötsligt trängde en tanke igenom – jag hade inte lämnat något avskedsbrev. Det bröt igenom min vägg av isolering. Jag måste berätta för min sambo att det inte var hans fel, aldrig hade varit hans fel. Inget papper hade jag, men jag hade min mobil som låg kvar i jackfickan. Det fick bli ett sms. Det var bara så svårt, mina fingrar var iskalla och stela och darrade, de halkade och tryckte fel hela tiden. Till slut började jag gråta av frustration, och lite av situationens realitet sipprade in. Jag kunde inte göra så mot honom. Men jag visste inte vad jag skulle göra, allt snurrade. I min andra ficka låg ett bekant föremål, en kniv. Jag använde den om och om igen på mitt ben tills jag kunde fokusera en aning. Jag plockade upp mobilen igen, tryckte på snabbuppringning hem. Exakt vad jag sa minns jag inte, något om att jag var nere vid ån och det inte var så bra. Tyvärr vet min sambo av erfarenhet att ”inte så bra” betyder kris.

Han sa till mig att stanna där jag var, att han skulle hämta mig, men jag tänkte att han skulle få svårt att hitta mig långt inne bland träden, så jag drog mig närmare vägen. När jag linkade fram över ängen såg jag mogna röda hallon växa längs kanterna. En underlig sorg grep mig, för de betydde ingenting för mig. Jag kände mig inte lättad över att ha undsluppit döden, mer skuld och skam, för att jag oroat min sambo och ställt till det, för att jag var ett sånt jävla misslyckande att jag inte ens kunde ta livet av mig.

När min sambo styrde bilen mot sjukhuset insisterade jag envist på att vi åkte hem först och hämtade min plånbok. Det verkade så viktigt för mig att inte försvåra pappersarbetet för sköterskan i receptionen genom att dyka upp utan ID-kort.