Igår tänkte jag på något... Jag har några färska långa ärr på min vänstra arm, ett har fortfarande stygnen kvar. När jag ser på dem känner en del av mig avsmak. En del av mig är irriterad på hur opraktiskt det är, kan inte döljas om jag inte går i långärmat hela tiden. Men en annan del av mig är definitivt nöjd. Jag har undrat varför, vad är belöningen som är så hemlig att jag inte ens får veta den själv?
Jag har inget fullständigt svar, kommer kanske aldrig ha det. Men en liten aning av någonting passerade genom mitt huvud. Jag mindes hur jag när jag var 8-9 såg den gamla svartvita filmen om Frankenstein och läste serietidningar. Så långt tillbaka som jag kan minnas har jag haft någon sorts attraktion till skräck och våld, även om det verkligen inte fanns mycket sånt tillgängligt för barn då, inga Fredagen den 13:e på tv. Det "värsta" jag kunde få tag på var Edgar Allan Poe-böcker på biblioteket.
Hursomhelst, jag minns hur jag kände sympati blandat med rädsla för monstret Frankenstein skapade. När jag tittar på mina armar tycker jag plötsligt att de ser ut som monsterarmar nu, och att det är precis så som det ska vara. Bygg ditt eget monster.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar