Vaknade med en ny tanke imorse: självskadandet känns som det enda jag har helt för mig själv. Det är skrämmande och äckligt så ingen vill ha en bit av det. Det finns inget där för någon annan att använda eller njuta av. "Beviset" är att de personer runt mig som känner till att jag gör det vill att jag slutar.
Allt som folk ger mig positiva kommentarer om, saker jag säger eller gör, utseendet - det är saker jag känner inte tillhör mig, för andra människor vill ha en del av det. Jag tycker gränser är svårt, jag kan vara väldigt öppen eller stänga av mig helt, men mellanlägena är svåra.
Jag vill vara trygg i något som är alldeles mitt eget. Men så fort som det där är positivt, vackert, användbart, då vill andra ha det och det är inte mitt eget längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar