Fortfarande inlagd, smet bara hem för att betala räkningarna.
Saker (=jag) har varit helt galna. Jag är lugnare nu, ingen energi kvar. Träffade dr H idag och insåg att det kanske är som hon säger att den här nedgången kan kallas en depression - negativiteten sträcker sig djupt. Även när jag äter jordgubbar eller pratar med trevliga människor försvinner inte det svarta hålet. Visserligen är det lite bättre än för en vecka sen, vad som helst skulle vara bättre än det, fick LPT några dagar, men jag bestämde mig för att vara förnuftig och inte skriva ut mig idag bara för att gå hem och göra dumheter igen. Ska stanna några dagar till istället, kanske prova en ny behandling. Känner ingen entusiasm men, men, kanske kan jag hålla mig vid liv.
Om man har lite sjukt sinne för humor så finns det alltid något att skratta åt när man är inlagd. När du har rött vak måste någon stackars personal sitta på en stol i dörröppningen och stirra på dig dygnet runt. Det gör dem lovligt byte för äldre kvinnliga patienter som smyger runt i korridoren och letar efter ett lyssnande öra. Helst i sådär en timme. Mest handlar det om detaljer i olika kroppsfunktioner och dysfunktioner, medan personalen inte kan ta sin vanliga flyktväg in på expeditionen - hur mycket de än vrider på sig är de fast där i stolen tills någon annan personal löser av dem - vilket den andra personalen inte är alltför snabb att göra. Under tiden ligger jag där hopkurad under en filt, med ett sadistiskt leende.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar