Håller kanske på att lägga in överväxeln, jag har en sån rastlös känsla i kroppen. Ett av de konstiga humören som jag inte riktigt har fått koll på. Jag är inte ledsen och låg, inte riktigt överstressad heller. Men jag har massor av intensiva självskadeimpulser, väldigt visuella, jag måste verkligen hejda mig själv. Och jag fattar inte varför. Ett problem är att när jag är allmänt glad så är det svårt för mig att minnas varför jag inte borde skada mig. Just nu kan jag fortfarande komma ihåg att teoretiskt sett är det bättre att låta bli. Men det är svårare och svårare att tro på det. Jag tycker det är så svårt att bedöma den här situationen - tankarna kan ju försvinna igen lika kvickt. Eller hänga kvar i dagar. Jag kanske mycket väl kan hantera det. Eller inte. Jag kan faktiskt inte avgöra om det är allvar eller om det bara är jag som löjlar mig. Det skulle kännas dumt att säga något till någon för jag mår faktiskt inte dåligt, jag är inte i kris. Fast varje gång jag har behövt vård för en självskada har de sagt "men varför har du inte bett om hjälp innan?" Visst, det låter förnuftigt. Jag vet bara inte hur man vet när man ska be om hjälp.
[några dagar senare skar jag mig och blev inlagd]
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar