20 Mar 2004 09:35

Nu är jag fast i en loop igen. Jag får höra att jag klandrar mig själv för mycket för saker som inte är mitt fel, och när jag hör det kan jag oftast se att det är sant, så jag mår dåligt för att jag gör så när jag inte borde det, och jag vet att jag borde ändra mitt sätt att tänka, och när jag inte genast lyckas med det så känner jag massor av förakt och ilska mot mig själv. Uppenbarligen vill jag inte bli bättre eftersom jag fortsätter att tänka på ett sätt som saboterar och får mig att göra destruktiva saker. Så all skit jag får har jag förtjänat. Jag har inte ens ursäkten att jag inte vet om att jag saboterar för mig själv. Jag vet det och gör det, och sen tror jag att jag kan få sympati för att jag är ett hopplöst uppfuckat psykfall. Så självklart, om någon säger något snällt till mig så måste jag straffa mig själv. Jag kan gå och ge mig själv vad jag förtjänar för att vara en idiot, eller jag kan vara snäll mot mig själv och känna mig som en idiot och en fejk. Schysst.

Jag gillar när min underarm är alldeles grön av blåmärken. De röda ärren och de blå suturerna. Det ser äckligt och trasigt ut. Det ser ut som jag känner mig. Jag vill att mina armar ska se ut så hela tiden, så att jag vet att de är mina