20 Mar 2004 00:06

Jag mår lite bättre nu. Ok, det är upp och ner, men i stort sett bättre.

När jag träffade läkaren och min kontaktperson dagen efter att jag blivit inlagd insisterade jag på att bli utskriven, och de gjorde bara vaga försök att få mig att stanna kvar. De sa något om att jag klarat mig förvånansvärt bra utan mediciner sen november. Inte för att min kontaktperson hade en aning om att jag slutat med medicinerna på eget bevåg, men det vete tusan vad som står i journalen... de har nog ingen koll. Jag försöker faktiskt se det från deras synvinkel - klart de antar att om jag inte skadar mig så mycket att jag hamnar på sjukhus, då klarar jag mig bra. Särskilt som jag inte ens träffat någon läkare sen före jul, när den läkare jag hade slutade. Och visst, det är jättebra när jag inte skadar mig kraftigt eller är så suicidal att jag ber om hjälp.

Samtidigt... det får mig att känna det som om att även om de säger att jag borde prata mer om mina känslor, be om hjälp, så är det enda som verkligen räknas för dem om jag skadar mig fysiskt eller ej. Om jag skär mig vill jag bara ha uppmärksamhet, om jag inte skär mig mår jag bra. Varför bryr de sig inte om hur jag känner? Jag önskar att jag var bättre på att uttrycka mig i såna situationer, men med nya ansikten är jag alltför blyg för att säga något, försöker bara komma därifrån så smidigt som möjligt.

Jag mådde inte bra när jag lämnade sjukhuset. Hade diverse inte-bra-planer. Men imorse träffade jag min psykolog som åtminstone är rätt bra på att inte vara fördömande, utan att för den skull hålla med om mitt självdestruktiva tjafs. Han hjälpte mig att tagga ner lite. Det hjälper också att vara hemma och göra normala saker, laga mat åt Mannens barn, prata om Mannens arbete, ha tillgång till nätet.