Vaknade glad och speedad imorse. Kom till och med till psykmottagningen 20 minuter för tidigt - det händer aldrig! I normala fall är jag antingen precis i tid eller så sen att jag går direkt till min psykologs rum och registrerar mig i receptionen efteråt. Fast min psykolog är oftast 5 minuter sen, så vi möts på den nivån, känner jag. Fantastiskt hur mycket man hinner med på 20 minuter. Jag anmälde mig till sekreteraren, vilket tog lite längre än vanligt eftersom jag skulle börja på en ny högkostnadsperiod. Sen gick jag till fiket och tog en kaffe. Sa hej till dr H (känd som ScaryNorwegianPsychoDoc, hon har jobbat ibland på avdelningen när jag varit inlagd, och jag gillar henne faktiskt, vilket får hälften av de övriga patienterna att titta på mig som om jag vore ett psykfall!) Tillbaka till väntrummet och bläddra igenom en Illustrerad Vetenskap. Och till slut stirra in i väggen och vänta på att den ska stirra tillbaka. Intressant upplevelse, allt som allt, men jag vet inte om jag ska göra det till en vana.
En sak som är bra med att vara lite speedad är att jag får mycket sagt I terapin, så min stackars psykolog inte behöver vrida om armen på mig för att få information. Jag blir lite avskärmad från känslor dock, skönt för stunden men på något sätt osäkert, kanske kommer det tillbaka och spökar för mig sen. Min psykolog sa att jag tillbringar mycket tid bosatt i neocortex, gjorde mig lite sur för han har rätt, det är klart att jag gör när jag inte vill ha dumma kletiga känslor som stökar till saker, nej tack.
Efteråt gick jag för att köpa ansiktskräm. Träffade en av tjejerna från psyk. Hon sa att en av medpatienterna, en ung kvinna, hade begått självmord ett par dagar tidigare. En massa tragiska omständigheter, barn o.s.v. Jag tror att jag sa "rätt" saker, men egentligen brydde jag mig inte.
Ibland är min rationella och oberörda mask så bra att jag tror på den själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar