Många konstiga och/eller känslomässiga ögonblick de senaste dagarna. Har en scen i huvudet just nu. Medan vi satt i sjukhusets väntrum frågade Mannen exakt hur jag gör när jag skär mig. Jag brukar sällan diskutera de... tekniska detaljerna... men det kändes som om han verkligen ville veta, och att det var ett tillfälle då det skulle göra det jobbigare för honom om jag stängde ute honom. Så jag berättade (vi var ensamma därinne). Han svalde hårt och sa "Jag vet att du är stark, men visste inte att du är så stark".
Snacka om mums för självskadar-egot. Ja, jag vill tro att det är en bedrift att uthärda fysisk smärta och stöka till min kropp. Jag kan till och med rationalisera det - jag lever i ett samhälle där de som springer maratonlopp tills de kollapsar eller får amputera frostskadade tår efter bergsklättring, av ingen annan anledning än att de vill bevisa något för sig själva, betraktas som hjältar. Varför kan inte jag få ha min egen lilla version av att utmana mina gränser?
Jo, jag vet att jag bara försöker dribbla bort mig själv. Det finns inget hjältemodigt eller glamoröst i situationen.
Precis som jag behöver vara vaksam så jag inte låter nedlåtande kommentarer om personer som skadar sig göra mig ledsen, så behöver jag vara vaksam för malplacerad beundran. Ett fängelse med blommiga gardiner är fortfarande ett fängelse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar