03 Feb 2004 18:50

Jag tog ett djupt andetag och berättade för min psykolog om mina sömnbristsvanor på senaste tiden. Det är ingen stor grej i sig, inte som om jag skulle ta livet av mig med vakenhet, men jag gör så att jag mår sämre än nödvändigt. Det verkade som en löjlig sak att ta upp. Allt jag behöver göra är ju att gå och lägga mig! Men det är otroligt hur mycket känslor jag har kring detta.

Råkade läsa något jag skrev 2002, verkar som att jag var i samma situation då, slutat med mediciner, försökte låta bli att skada mig, höll mig vaken. När jag inte håller på så glömmer jag att jag håller på så... Märker inte genast när jag faller tillbaka i det mönstret. Och det är inte som om folk tycker att det är ett problem, ingen gnäller på dig för det, det är snarare coolt att inte sova så mycket. Så det var jobbigt för mig att prata om det, erkänna att det blir tvångsmässigt och att jag är jätterädd nu för att sova de 8-9 timmar jag behöver.

Nu när jag har pratat om det känns det lite mindre konstigt. Det hänger till viss del ihop med gamla händelser, och att göra det har vissa effekter på mig som ibland känns positiva.