31 Dec 2004 13:27

Sammanfattning av julen:

Åkte en vecka med ungarna till mamma. Jag var inte direkt avslappnad angående det hela, men såg ändå litegrann fram emot att kanske faktiskt kunna ha ett samtal med henne om mig själv. Tänkte att hon kanske trots allt skulle vilja prata, för sista gången jag var inlagd för tre veckor sen hade Mannen sagt rent ut på telefon att jag var på sjukhus för att jag hade självmordstankar och hade skadat mig. Jag har aldrig sagt sånt till henne, inte så tydligt, för hon har aldrig bett om detaljer och det har känts alltför fräckt att säga för mycket när hon inte gjort tecken av att vilja höra. Närmast var väl en gång när hon skymtade ett bandage runt handleden och frågade vad som hänt, och jag sa att jag skurit mig själv. Slut på den konversationen.

Men jag behövde inte oroa mig, hon var verkligen inte ute efter några sådana samtal. Ett par gånger snuddade jag vid ämnen som mediciner och sjukhus, och hon bytte omedelbart samtalsämne.

Det är inte så att jag absolut behöver prata med henne om just mitt självskadande, grejen är mer att jag vill att hon ska acceptera mig som person, med alla mina sidor. Som något mer än en "sån-där-dotter-sak". Hon behandlar mig inte illa, hon är inte känslokall, men jag känner mig inte som en människa i hennes närhet. Kanske som ett husdjur. Något man matar och borstar och pratar till, inte med.

Så... allt var ytterst socialt och trevligt. Massor med god mat. Presenter. Jag hade åtminstone roligt med ungarna, spelade spel, bowlade.

Sov uselt och kände att nu, nu får jag ett hysteriskt utbrott minst en gång om dagen, men jag upprätthöll den blanka ytan.

Det var så sanslöst skönt att komma hem dock. Just nu känns det som om jag aldrig vill åka bort igen.