Sedan jag bestämde mig för att sluta med alla mediciner för en månad sedan har jag känt mig mer och mer separerad från mina känslor. Inte riktigt så att jag inte har några känslomässiga reaktioner, men även om jag fysiskt skrattar eller gråter är det som om jag betraktar mig själv på avstånd. Inget känns toppen men jag blir inte heller helt förtvivlad. Kan inte låta bli att tycka det är märkligt, hur det att inte ta mediciner kan göra mig mer avtrubbad.
Det enda jag egentligen känner är ångest, särskilt på morgonen. Det känns som en stenhård knut i magen, och mina tankar är suddiga. Jag börjar göra något och sen hoppar jag till något annat och glömmer vad det var jag tänkte göra.
Jag har inte skadat mig sedan jag var inlagd för en månad sen, men det är inte för att jag har ansträngt mig att låta bli. Det verkar bara poänglöst. Mitt liv verkar också poänglöst. Men eftersom det är poänglöst kan jag lika gärna leva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar