15 Okt 2004 22:01

Obs. Jag skriver inte detta för att klaga I första hand, ingen har varit elak, systemet är bara som det är.

Och ja, jag vet mycket väl att det var dumt gjort av mig.

Tisdag kväll:
Överdos, avsikt att utsätta mig för en risk snarare än direkt dödlig avsikt.
-> lokala akuten; läkaren frågar vad som hänt, varför, om jag ville ta livet av mig, osv.
-> ambulans till stora akuten i staden bredvid, kolsuspensionsriten; läkaren frågar vad som hänt, varför, om jag ville ta livet av mig, osv.
-> flyttad till en medicinavdelning

Onsdag morgon:
Medicinläkaren gör en kroppslig undersökning; frågar vad som hänt, varför, om jag ville ta livet av mig, osv.

Onsdag kväll:
Jourpsykiatrikern frågar vad som hänt, varför, om jag ville ta livet av mig, osv. Säger att han just tillbringat över en halvtimme med att läsa min journal och inte riktigt kan få grepp om mig. Han säger att jag måste stanna på en psykavdelning på stora sjukhuset så det finns en intensivvårdsavdelning i närheten, utifall. Jag säger att psyk kan inte göra så mycket för mig och jag vill inte stanna. Slutar med LPT. Jag är för trött för att bry mig.

-> flyttad till psykavdelning. En sjuksköterska ställer en massa frågor, inkl. vad som hänt, varför, om jag ville ta livet av mig, osv. Hon frågar mig också när jag började skada mig, och när jag säger 1999 tittar hon på sitt papper, kollar mitt födelsedatum, tittar på mig, tittar på papperet igen. Man kan nästan se hennes hjärna hänga sig när hon kastar ur sig "men vänta nu... du kan inte ha varit en tonåring då... så konstigt". Psykavdelningen är inte så tokig, jag får ett enkelrum med utsikt över kyrkogården.

Torsdag lunchtid:
Avdelningsläkaren, en dam med jobbigt sockersöt attityd, frågar vad som hänt, varför, om jag ville ta livet av mig, osv. Har kvar LPT:t men säger att jag kan flyttas till min hemstad nu.

Torsdag eftermiddag:
-> flyttas till min lokala psykavdelning. Träffar dr B som just börjat jobba där. Han frågar vad som hänt, varför, om jag ville ta livet av mig, osv. Jag börjar känna hur min hjärna förvandlas till en härdsmälta. Han säger att jag måste stanna för tillfället, och att han ska kolla min journal för att uppdatera sig.

Fredag morgon:
Dr B igen. Fler frågor om vad som hände, varför, om jag ville ta livet av mig, osv. Nu börjar det lustiga i situationen ta över och jag bara skrattar. Han säger att han läst journalen och jag behöver inte vara kvar på LPT. Frågar vad jag fått höra om borderline-diagnosen. Jag säger att ingen någonsin sagt rakt ut till mig att jag fått den diagnosen, även om jag antagit att det var så. Han sa "men det är vansinnigt, att vara inlagd på sjukhus och inte ens få veta sin diagnos!" Han fick lite pluspoäng där.

Fredag kväll:
Hemma igen. Känslomässigt avstängd och vill så förbli.