Känner mig lite konstig nu efter att ha varit hos barnmorskan för att byta spiralen. Hon rörde vid ärren på mina lår. Det kändes mer invasivt än själva gynundersökningen. Stor skillnad mellan att någon ser ärren och att någon faktiskt rör vid dem. Jag kan förstå att någon kan göra det, det var nog bara en spontan rektion. Så jag är inte arg, bara skakad.
Jag känner mig också lite suddig, flyter ut mot omgivningen. Kanske hänger det ihop med tankarna på självskadandet. Jag känner det som om jag inte existerar när jag inte skadar mig. Som om något har tagits ifrån mig. Fast ingen har tvingat mig till någonting, jag har inte ens lovat andra eller mig själv att inte göra det, började bara tänka att jag skulle skjuta upp det när impulserna kommer. Kanske har den nya medicinen ett finger med i spelet, jag stannar inte kvar i desperata känslor på samma sätt som tidigare, och normalt behöver mina självskadeplaner tid på sig (dagar-veckor) att bli tillräckligt starka för att jag ska göra något. Men den här känslan av icke-existens är störande. Tänker att personerna runt omkring mig vill att jag ska låta bli att skada mig, så på något sätt blir det
Inget skadande = gör vad andra vill = utplånar mig själv
Och jag hör ju själv hur osmart det låter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar