28 Jan 2007 05:37

Lastar bara av mig diverse tankar, jag är inte hälften så dyster som det här kanske låter.

Det stör mig mycket att när jag slår i botten så har prat, med mina närmaste eller min psykolog eller annan vårdpersonal, aldrig varit tillräckligt för att dra mig upp. Mediciner har, och elektricitet, och tid (att bli förvarad inlagd tillräckligt länge för att det värsta ska släppa). Det är verkligen inte hur jag vill att det ska vara. Jag är nog lite av en romantiker. Och jag inser att jag har köpt vår kulturs tro på att kärleken övervinner allt ("och så levde de lyckliga i alla sina dagar"). Jag vet att jag är älskad. Det räcker inte.

Antar att jag är rädd att de som bryr sig om mig ska känna sig otillräckliga på något sätt, att de ska tänka att de borde ha sagt eller gjort något som skulle ha "fixat" mig - jag vet att jag kan ju tänka så när någon runt mig inte mår bra. Jag måste vara mer tydlig, säga till folk att jag inte tycker att de sviker mig.

Jag menar absolut inte att kärlek och vänskap och omtanke är oviktiga, de är tveklöst nödvändiga på många sätt. Men jag måste vara på en tillräckligt hög nivå, ha huvudet ovanför vattenytan, innan jag kan ta emot det.

Och nu har jag ett sånt där ögonblick då jag tar starkt avstånd från hur livet är konstruerat, i en perfekt värld borde det verkligen vara så att kärleken övervinner allt. Men universum skiter väl i min åsikt.