13 Sep 2007 07:31

Håller på att sluta med den senaste medicinen (Lyrica), så det finns ett extra lager av humörsvängningar och gråt över ingenting. Men jag stod bara inte ut med den konstanta värken i kroppen, det verkade inte vilja gå bort. Och den medicinen hjälpte väl ändå inte så jättemycket. Ska träffa läkaren den 4:e oktober, men jag vet inte vad det ska tjäna till, jag är så trött på att prova nya mediciner.

Jag är trött på att försöka, punkt slut.

Och jag är väl medveten om att mina tankar och min attityd är icke-konstruktiva och irrationella, och att alla i min omgivning som är förnuftiga och balanserade och bryr sig om mig skulle ha invändningar mot dem. Det verkar inte spela någon roll hur finkänsligt eller klumpigt folk säger detta till mig, jag fattar det inte ändå. Jag har faktiskt försökt prata. Med min man, med min psykolog, med min underbara vän S. Det slutar bara med att jag blir ännu mer förkrossad, det blir inte att jag tänker "dags att sluta tjafsa och kavla upp ärmarna och förändra saker", utan "jag är en äcklig sjuk hemsk människa".

Särskilt när jag får höra någon variant av att jag är omtyckt, uppskattad, att folk vill finnas där för mig. Det är inte så att jag tvivlar på deras uppriktighet. Det är just för att jag tror på dem som jag känner det som om jag faller ner i ett svart hål. Och jag vet att det låter knäppt, och jag vet att jag är priviligierad och borde vara tacksam.

Jag hatar att personer med så goda avsikter ändå inte kan hjälpa mig. Jag hatar det faktum att vad jag än gör, så skadar jag bra människor.

Jag gör en del hälsosamma saker, sover och äter, går ut i dagsljus, motionerar lite, tar mina vitaminer och omega-3, håller kontakten med familj och vänner, betalar mina räkningar och håller uppgjorda tider, inga överdoser och skär mig väldigt lite. Ler och nickar. Men det är inte bra nog, sprickorna i fasaden syns, folk märker.