12 Feb 2007 07:13

Vi kommer så fantastiskt väl överens just nu, jag och Mannen. Jag njuter av att bara vara i närheten av honom, även om vi inte gör något särskilt. Och (det här är stort!) jag tror att jag börjar kunna acceptera, åtminstone lite, det faktum att han verkligen älskar mig. Oftast har jag känt mig skyldig, som om jag tvingar mig själv på honom. Det har varit väldigt svårt för mig att tro att någon frivilligt skulle vilja umgås med mig. Men nu börjar jag sakta tänka att jag kanske är ok trots allt. Jag är långt ifrån perfekt, men jag är inte totalt vedervärdig heller. Långsamt släpper jag ut mig själv ur den mörka garderoben.